Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Benke är inte rolig längre

Bengt Ohlsson är en skicklig skribent och författare.
Men nu plötsligt: en nicke­docka, en marionett i trådar.

Annons

Han verkar inte ens fatta att han står mitt på scenen i borgerlighetens senaste illusionsföreställning.

Han spelar rollen av aktad person som ”säger som det är”, som ”inte hycklar längre” och gör upp med ”den gamla kulturvänstern”.

En PR-byrå hade inte kunnat önska sig bättre.

Vad handlar detta om, kanske du undrar. Varför detta utbrott på Bengt Ohlsson?

Det gäller debatten om Slussen. Stockholms gigantiska ombyggnadsprojekt. Det har också ställt samhällsklimatförstöringen på sin spets.

I en ”Benke”-krönika i Dagens Nyheter slutet av december positionerade sig Ohlsson mot ombyggnadsmotståndarna i protestgruppen Kulturslussen.

Han drev med deras idéer och med vilka de var – underförstått samma samvetsömma kulturkändisar som alltid syns i dylika sammanhang och tycker att allt kommersiellt luktar skit.

Men det slutade inte där.

I ytterligare en text – som breder ut sig över inte mindre än tre helsidor i gårdagens DN – får Bengt Ohlson fortsätta att gapa om hur mycket han avskyr kulturvänstern, under rubriken ”När ska det röda rinna av kulturens fana?”.

Han driver tesen att man måste väl för fasen kunna vara konstnärligt verksam och höger.

Naturligtvis. Inte röstade Prins Eugen på Kommunistpartiet. Höll ledamöterna i Svenska Akademien verkligen tummarna för Lars Ohly?

Men konstens väsen är inte anpassning. Konsten ifrågasätter, väcker, oroar, utmanar, påverkar och förändrar.

I den meningen kan man förstås säga att den stämmer bättre överens med traditionellt radikala värderingar än med konservativa.

I dag vill borgarna stjäla tillbaka kulturen och oskadliggöra den, precis som de stulit sossarnas röda slips.

Såna som Benke gör grovjobbet.

I hans föreställning om dumdumma kulturvänstern ingår att framstå som uppkäftig; ”titta vad modig jag är som vågar ställa mig utanför!”

Men hur djärvt är det egentligen? Bengt Ohlsson anpassar sig i själva verket till en ny norm som redan hunnit få fäste. Han beter sig följsamt som ett lamm. I det nya klibbiga sköt-dig-själv-samhället, i den cyniska individualismens tid, är det sådana som Benke som är politiskt korrekta.

Ohlssons angreppssätt är förrädiskt. Han raljerar inte bara över att en grupp människor har samma åsikter i en fråga (tydligen förbjudet numera), han låtsas också att man kan jämföra kulturpersoners makt med den politiska/ekonomiska makten. Som om den globala extremkapitalismen inte fanns.

Hans debattinlägg blir symboliskt för hur det som byggts upp rivs ned. Det räknas inte längre som normalt att vilja ge alla skolbarn möjlighet till hisnande och utmanande kulturupplevelser (det är däremot vardag med skolor utan bibliotek). Det räknas inte längre som normalt att vilja ge människor verktyg för att bättre förstå världen. Det räknas inte längre som normalt att konst ska provocera

Kulturjournalisten Malin Ullgren är en av dem som gett Bengt Ohlson svar på tal och satt hans uttalanden i ett sammanhang:

”Hur skapade vi en samtid i vilken det är respektfullt att lämna människor därhän och inte ”störa” med kultur- och bildningsambitioner? Det ständiga felslutet i attackerna mot ’kultureliten’ är att den är folkföraktande. Men det är inte fantasier om kulturkändisars personligheter som bör styra förståelsen av deras samlade ambitioner. Det är inte folkföraktande att föreslå för andra människor att det finns alternativ till att bara gilla läget.” (DN 21/12).

Folk som är intresserad av experimentella kulturyttringar kan söka upp dem, tycker Bengt Ohlsson.

Hur de som inte ens får veta att det existerar experimentella kulturyttringar ska kunna välja dem, är inget som bekymrar honom.

Mer läsning

Annons