Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Besjälade stunder

/

Det är morgon och vinden ligger på rejält. Vi sitter i lä på berget bland gungande gräs och susande tallar. Vita slöjor hänger över kvarnen och det glittrar starkt i sjön. Landskapet är besjälat, som romantikerna sa.

Annons

 

De tänkte sig att Gud fanns med i allt. Vad nu själen är.

Kanske ett litet blått skåp, längst in i oss. Normalt är det låst men ibland, någon gång, emellanåt eller nästan aldrig får vi upp den lilla dörren. Och då blir allt lätt. Och starkt. Det vi inte har ord för talar vi plötsligt tydligt om.

Måsarna har börjat fiska småkrabbor i viken. Och som så ofta hör man en dov, obestämd ton som kommer utifrån havet. Det är väl stränderna.

 

ett mörkrum där vi tillsammans med andra kan ta fram okända bilder? Där vi står böjda över vätskor och skålar och ser dem växa när samtalet djupnar? I så fall är själen också ett mellanmänskligt organ, något vi har ihop med vår nästa.

Det är inte kallt men lite dragigt. Och över skogar och vassar hänger ett svirrande ljus. Vi tar en mun kaffe ur den nya koppen. Det är en strandskata på porslinet. Hon tippar varje gång vi dricker.

Själen finns i alla fall där inne, tror vi, dold av de lager vardagen lindar in oss i. Och vi söker efter förmåga att linda upp dem och lyfta bort de slöjor som binder och hindrar oss.

Hav och himmel byter färg med varandra. Men det vilar också ett dis över landet – som om någon med en stor pensel dragit ut den blåa färgen över grönskan och fyllt på med vatten och salta pigment från havet.

 

 

Mer läsning

Annons