Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Besök i en folkrörelse

/
  • Harri Kurenkunnas, Mona-Liisa Kurenkunnas och Pirjo Väiimäki fikar. Harri har gjort påfågeln, Mona-Liisa det lilla fågelmotivet på duken.
  • Färgblandning, en konst som många försöker bemästra.
  • Eini Isokivelä slutade måla när hennes bror dog för många år sedan. Skutskärsmålarna har hjälpt henne att börja igen. Här fixar cirkelledare Sinikka Peltola till en trana som hon blev lite missnöjd med.
  • Varje torsdag träffas Skutskärsmålarna i Finska föreningens hus och målar tillsammans.
  • Milka Hakkarainen Niskala i djup koncentration.
  • Just nu håller Skutskärsgruppen på att måla till sin utställning på biblioteket i Skutskär i augusti.
  • Fika med kaffe och hembakt och skinkmackor hör också till på torsdagsträffarna. I förgrunden en av Sinikka Peltonens surrealistiska målningar.
  • Cirkelledare Sinikka Peltonen, en bricka med skinkmackor och Harri Kurenkunnas dramatiska havsmotiv.
  • Sinikka Peltonen bytte från naturmåleri till surrealism eftersom fantasin får jobba mycket friare på det sättet.

Annons

Överingress: Olja, akryl och akvarell. På somrarna ställer svenskarna ut sina målningar i lador och båthus lite varstans runt om i landet. Det är en folkrörelse som kommer upp till ytan. Vad är det som driver alla hobbymålare? Arbetarbladet besöker en grupp målare i Skutskär.

"Vill du basta?", frågar Sinikka Peltola.

"Vi är finländare utan kniv, men med bastu", förklarar hon.

Vi sitter i Finska föreningens hus en bit in i skogen från Skutskär, och det finns snabbkaffe, skinkmackor och hembakat. Sinikka pekar mot Mirja Leima, och berättar att hon förser gruppen med hembakta bullar och kakor.

"Det är jättebra, vi har gått upp flera kilo allihopa".

Egentligen började det som en bokcirkel, de skulle läsa "Brott och straff" av Dostojevskij tillsammans, men när de började blanda färger kom läsandet av sig.

Från början var de bara tre stycken och höll till i ett garage. Sinikka hade gått i lära hos en konstnär för länge sedan, men de andra två hade aldrig provat. De frågade henne hur man gjorde när man målade och så var de igång. Fler och fler anslöt sig och de flyttade verksamheten till den här stugan tills den nästan också blev för liten. Nu är de mellan sju och tio stycken som träffas varje torsdagskväll. De kallar sig för Skutskärsmålarna på svenska, Palettipoppo på finska.

Sinikka har målat sedan hon var tolv, och hon säger att hon aldrig funderat på varför.

– Det är ett bra sätt att uttrycka sig. Jag är inte talets mästare. Musik och skrivande ligger inte för mig. Så för mig blir det att måla, säger hon.

De andra som sitter och fikar nickar och håller med. De tycker alla att det är roligt och givande.

– Om man är lite deprimerad kan man ta fram färgerna och börja jobba med dem så känns det snart roligare igen, säger någon.

I våras hade de sin första grupputställning. Det var i Bomhus bibliotek och de ställde ut 42 tavlor. Och snart, i augusti, ska de ha en ny utställning på Skutskärs bibliotek, och ställa ut minst lika många.

– Det finns något terapeutiskt i det också, säger Sinnika.

– Jag vet inte varför. Men om det händer något allvarligt vill de flesta människor göra något. Man vill inte vara sitta still. I personliga kriser börjar en del måla, och en del slutar.

Så var det för Eini Isokivelä, som slutade måla för många år sedan, när hennes bror dog. Det tog bara stopp.

– Jag hade börjat på ett porträtt, och jag försökte avsluta det, men då kunde jag inte det. Jag har det fortfarande hemma.

Nu håller åter en målning på att växa fram under hennes händer, ett norrländskt myrlandskap som hon målat fram under ett halvår. Det senaste tillskottet på den är en trana som hon inte riktigt är nöjd med.

Mona-Liisa Kurenkunnas tar tag i fågelboken som Eini Isokivelä kopierar tranan från och granskar dem båda noggrant.

– Jag tycker din trana är finare, säger hon.

De är många som målar fåglar och annat naturmåleri. Sinikka Peltola har själv lämnat naturmåleriet för mer surrealistiska motiv.

Jag nämner att mycket av den samtidskonst som ställs ut i dag inte alls är måleri, utan saker som video eller relationell konst, som fokuserar på social interaktion, och frågar var Skutskärsmålarna tänker om det.

Sinikka börjar berätta om olika sidoprojekt som en del av gruppens medlemmar har. En av dem skriver dikter om de andra i smyg. En annan skriver i en finsk tidning. En tredje brukar stoppa trasiga yllestrumpor. Och en fjärde brukar måla smycken, och har också målat sina egna skor flera gånger.

– Fantasin har inga gränser, konsten har inga gränser, konstaterar hon.

Men de märker att det inte är så lätt att få utställningar på gallerier. De flesta har kö.

– Att ställa ut på bibliotek är bra, men de som går dit gör ju det mest för att låna böcker.

Säljer ni någonting då?

– Ja, det är meningen. Men jag säger som min lärare sade: "Det är ingen konst att måla tavlor. Att sälja tavlor – det är konst!" Den inställningen försöker vi ha allihop.

Mer läsning

Annons