Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Betyget på betygen

Annons

Det gick ett skri av avsky genom kulturvärlden i veckan när Upsala Nya Tidning meddelade att deras kultursida skulle börja sätta betyg på böcker, konst och teater. Så billigt!

Precis som man gör på nöjessidorna med film och skivor. Tarvligt!

En bok rymmer en sådan komplexitet att den inte låter sig reduceras till fem kajor (UNT:s betygssymbol), kommenterar till exempel Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg uppbragt.

Hon gör mig besviken. För jag hade inte väntat mig ett så förenklat synsätt av just henne.

Självklart kan ju ett musikalbum eller en film vara oerhört komplicerade verk. Särskilt film som dessutom innefattar flera konstarter.

Så det handlar inte om den saken, eller hur?

Och då tycker jag att man ska säga det rent ut.

Det handlar om att kultursidans texter är annorlunda än nöjessidans texter. En text på kultursidan förväntas ha ett mer analytiskt, fördjupat och kunnigt förhållningssätt. Texten förväntas även ha ett värde utöver sin värdering. Den bör därför inte smutsas ned med en enkelspårig symbol.

Det är det underförstådda. Som Linderborg inte låtsas om.

De som skriver kunnigt om hiphop och dansbandsorkestrar borde naturligtvis rätteligen protestera. De kanske inte heller vill vara slavar under sina kajor, stjärnor och plus.

Men ska kultursidan komma med dåliga bortförklaringar för att den vill slippa? Måste man vara snobbig ska man åtminstone snobba ärligt, tycker jag.

Ett vanligt argument mot betygsättning är att betygen utnyttjas i reklamsyfte. Både av skivbolag och av tidningen vars varumärke blir synligt i till exempel annonser. Betygsättningen är ”ett offer på kommersialismens altare”, skriver Åsa Linderborg.

Kanske borde vi i så fall även avskaffa alltför lättciterade omdömen (”strålande, borde bli en klassiker”). Samt givetvis även alla slagkraftiga rubriker som lockar till läsning. Och bilderna. Ja, det var inte särskilt längesedan som bilder ansågs vara ett verkligt onödigt inslag på kultursidorna.

Så särskilt enkelt är det inte att fördöma betygsättning. Betyg på skolbarn har jag alltid varit emot. Men väger och mäter kulturupplevelser gör vi hela tiden. Bara inte, hittills, kompletterat med ett uppmärksamhetsskapande objekt. Symbolen är en funktion som möjligen tillägger något. Men knappast tar bort.

Och nu tycker alltså många (jag har inte sett en enda kulturjournalist som hyllat UNT:s tilltag) att det som tilläggs är en billig signal på de fina kultursidorna. En signal om att kulturtexterna skulle hålla samma kvalité som de på nöjessidorna. Det vill säga samma låga kvalité, menar de förstås. Det finns nog mer anledning för nöjesredaktörer än kulturredaktörer att bli upprörda just nu.

Men det är naturligtvis sant att det är skillnad på tilltalssättet i kultursidesartiklar jämfört med övriga tidningen, även nöjessidorna.

Därför har jag också tvekat varje gång jag varit lockad (faktiskt!) att införa betyg på bokrecensioner i Arbetarbladet.

Jag avstår inte därför att betyg skulle vara billiga (”trubbigt instrument” klagar Linderborg – som om recensionen skulle bytas mot skalpell fast hela operationen i själva verket finns kvar).

Utan därför att kultursidan ska stå för att den är annorlunda.

Däremot ska kultursidan inte låtsas att den pysslar med finare saker än andra. Och den ska inte ingå i ett ”fy för betyg-kotteri”.

Såna här gånger kan jag bli motvalls. Då vill jag införa betyg bara för att vara så upprorisk som bara kultur kan och ska vara.

Men jag gör inte det. Det får räcka med topplistan. Varken UNT eller Linderborg platsar den här veckan.

Mer läsning

Annons