Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Big Brother-manus för 2000-talet!

/
  • Manuskrisens ansikte. Tv-projektet ”Selma” saknar hållbart manus och går i precis alla genusfällor den kan, konstaterar dagens avsnitt av Storytellingskolan. På bilden Helena Bergström och Magnus Krepper som Selma Lagerlöf och konstnären Carl Larsson.

Varför lämnar de flesta filmer och böcker oss oberörda?
Därför att ett konstverk måste vara underkastat en konstnärlig vision för att påverka oss.

Annons

Vem vet vad som hade kunnat hända med filmen ”True Romance” om Quentin Tarantino hade fått iscensätta sitt eget manuskript. Och vem vet vad som hade hänt med tv-projektet ”Selma” om det i stället för att malas genom SVT:s kvarnar hade satts i händerna på en stark producent. Antagligen hade dubbelavsnittet hamnat närmare ”Gösta Berling” än som nu ”Glamour”.

En pågående artikelserie i Dagens Nyheter behandlar krisen inom svensk film. Men man skulle lika gärna kunna tala om en kris för svenska manus – inom film, visst, men också inom scendramatik och tv-seriegenren.

Hur kan det komma sig att vi över huvud taget kan beklaga oss över svenska manus i en tid när fler texter än någonsin lämnar författarhänder? Antingen kan man ge upp och hävda att befolkningen har blivit dummare, eller så får man söka svaret någon annanstans.

Jag tror att det har med produktionsgången att göra. Producenter idag är inte textinriktade, dramaturgiskt kunniga och äger inte förmågan att delegera det konstnärliga ansvaret till en enda person. Manusmedvetna konstnärer tillåts helt enkelt inte driva sina projekt självständigt. Vilket i sin tur medför att visionen av hur det hela ska ta form saknas.

Texten har med andra ord gjorts till allmän egendom. Alla tror helt plötsligt att de kan ha synpunkter på berättandet – respekten för texthantverket är inte tillnärmelsevis lika stort som inför scenografens hantverk eller ljussättarens. Det är nog därför som vi får en ”Selma” med genomtänkt scenografi, intressant ljussättning, men utan hållbart manus.

Karaktärerna är ointressanta eftersom de inte är tillräckligt utforskade och därför inte kan presenteras genom sina handlingar. Vi lär känna Selma Lagerlöf som ”författaren Selma Lagerlöf” från första bildrutan. På samma sätt som vi lär känna Carl Larsson som ”konstnären Carl Larsson”. Vi är långt ifrån Lars Noréns respektlösa O’Neillporträtt i ”Och ge oss skuggorna”, där dramatikern O’Neill blir en pladdrande vardagsmänniska.

Genom att inte karaktärerna är tillräckligt utforskade blir de enbart symboler för de historiska personer de bygger på. Manusförfattaren har för stor respekt för historien, och följden blir ett berättande utan realism och i stället ett berättande med ett modernt nyhetsvärde: ”Vilka problem leder lesbiskt leverne till?”

Ett manus utan karaktärer med komplexa projekt leder till ett drama utan undertext. Allt sägs ut. När någon säger ”Jag är besviken på dig” så betyder det just det och ingenting annat.

Genusmässigt går ”Selma” i precis alla fällor den kan gå. Kvinnorna är bekymrade och kämpande. Lagerlöf tecknas dessutom som duktig och med ett rättspatos. Männen å andra sidan är karga, lustiga och egoistiska.

Ja, det var synd. Allt var ju så rätt. Precis 150 år efter Lagerlöfs födelse. I en tid där brott mot homosexuella ökar. Och klippningen är kanonbra gjord.

Men just sättet att behandla manus styvmoderligt gör att det som kunde ha blivit ett Strindbergskt kammarspel där karaktärer stängs in för att utvecklas genom varandra istället blev ett Big Brother-manus för 2000-talet där folk hela tiden undrar ”Vem ska ligga med vem?”.

Mer läsning

Annons