Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blågul yra

Annons

Tranströmer! Och nationell yra utbröt. Kulturchefer grät i tv och utstötte exalterade utrop.

Jag är faktiskt lite omskakad. Inte så mycket av Svenska Akademiens val av Nobelpristagare i litteratur 2011, som av all upphetsning över att det blev en svensk.

”Vi” vann tävlingen liksom.

Men vad är det med det?

Annat än möjligen föreställningen om att de svenska aderton har hållit igen, medvetet avstått från att framhålla ”vår egen” poet framför andra.

Föreställningen att Tomas Tranströmer självklart borde fått priset för länge sen.

Och så vågade man då äntligen till slut. Jubel.

Jag tänker inte låtsas att jag kan avgöra om valet är gott. Det lilla landet Sverige har lustigt nog fått sin åttonde litteraturpristagare.

Men jag kan absolut tycka att valet är jätteroligt. Det for som en liten glädjepil genom hjärtat vid beskedet.

Många författare ute i världen är värda priset. Tomas Tranströmer är tveklöst en av dem.

Överraskningen avslöjades redan nanosekunden innan ständige sekreteraren Peter Englundh uttalade namnet. Han hoppade över det sedvanliga omnämnandet av nationaliteten först i presentationen. Tomas Tranströmer. Och jubel.

Tidigare i år utkom en av de vackraste böckerna någonsin. ”Tomas Tranströmer – dikter och prosa 1954 – 2004”. Innehållet är allt man behöver för att närma sig en stor poet. Men det är också en utsökt formgiven volym, exklusivt, sidenlent tygklädd runt ryggen och med Tranströmers namnteckning i vitt mot svart botten, titeln i guld och silkesband att lägga vid favoritdikten.

En utgåva värdig en Nobelpristagare i litteratur.

Just nu är jag otroligt lyckligt över att äga den.

Tomas Tranströmers diktning går att ta till sig direkt. Den finns där, utan krav och pretentioner. Det är bara att börja läsa.

Som i en haiku för evigheten:

”Döden lutar sig

över mig, ett schackproblem.

Och har lösningen.”

Eller en haiku mer passande i dag:

”Står på balkongen

i en bur av solstrålar –

som en regnbåge.”

Vid närmare eftertanke, det kanske inte är någon större fara med den blågula yran. Det var kanske bara en svensk kulturelit som blev uppspelt som barn på födelsedagen.

Men det är förstås Tomas Tranströmer själv som ska gratuleras.

Mer läsning

Annons