Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bland annat Berlinmurens fall

/

Det är en härlig syn att se flamingos länge och säkert stå på ett ben. Dock är det ingen symbolisk bild som passar på en frilansfilmare.

Annons

Helst skulle den ha flera ben att stå på och besitta färdigheten att när det behövs även kunna stå på händerna. Att samtidigt kunna trolla med knäna och ha många järn i elden kan vara avgörande för överlevnad i branschen.

Slutet på 1970-talet och hela 1980-talet var präglade av mycket varierande mediaarbeten. Jag skrev böcker, fotograferade stillbilder, var som så kallad ”dialogue coach” inblandad i Ingmar Bergmans film ”Fanny och Alexander” där jag under en vecka instruerade Christina Schollin att prata svenska med tysk accent. Ett lite intressant uppdrag, som resulterade i att vår andre som fick namnet Alexander.

Sen blev det många företagsfilmer, bland annat för Korsnäs AB och Sandvik Coromant. I mina uppdragsfilmer berättade jag alltid med hjälp av fantasieggande parallellhistorier, använde originalskriven musik och kända berättarröster. Ett omtyckt koncept. 1985 tävlade jag med min film ”Leading Edges” (beställd av Sandvik Coromant) på den internationella industrifilmfestivalen i Kobe i Japan.

Berättelsen om Coromants skärande verktyg med originalmusik av Georg Riedel vann tredje priset i den mycket konkurrensutsatta kategorin ”Tillverkning”.

Jag lärde mig att framföra företagens budskap med lågmäld intensitet och undvek alltid förenklade propagandaknep eller ”vi är bäst”-attityder. Tyvärr har industrifilm med åren blivit alltmer präglad antingen av övertoner och överdrifter eller av enkel avfotografering av produktionsprocesser.

Stillbildsfotografen och bildproducenten hos SVT Hasse Sjöberg hade 1974 tillsammans med journalisten Ulf Gudmundsson beskrivit DDR i den läsvärda reportageboken ”Ett nytt Tyskland - reportage från dagens DDR”. Hasse var inte färdig i sitt bildtänk om DDR och sökte samarbete med en ny författare och via olika kontakter fann vi varandra.

Efter komplicerade ansökningar var vi äntligen på väg, men inte utan övervakning. En kvinnlig kulturarbetare från kulturministeriet följde med, som dock under den långa reportageresan till Mecklenburg Vorpommern i norra och Thüringen i södra DDR blev mer och mer tillåtande, ja rentav mänsklig. Vi besökte en familj på landet och en familj i storstaden Erfurt. I bild och text försökte vi skildra dessa familjers vardagsliv så som det var möjligt att se det. Bokens provokativa titel blev ”Arbetare och bönder förena er – DDR industri och lantbruk” och blev utgiven 1978 av Sveriges Radios förlag. Jag försökte att inte omedelbart belasta varje intervju med kritiska kommentarer. Dessa sparade jag till en kritisk utblick i slutet på boken. Boken fick både ros och ris i Sverige.

Några kallade oss för DDR:s nyttiga idioter, men de hade nog inte läst den kritiska epilogen, som bland annat understryker att DDR-staten alltid reagerar på medborgarnas kritik med makt, lagar och kontroll, och att sådana statliga reaktioner tyder på politisk omogenhet och osäkerhet, och att detta omöjliggör ett normalt, spontant och fritt liv i DDR. Det välrenommerade västtyska förlaget Hueber i München hade en annan uppfattning om våra bilder och texter och ville ge ut DDR-boken, men beställde samtidigt en liknande reportagebok om Förbundsrepubliken, som jag skrev och fotograferade 1984. Båda böckerna fann året därpå sina tyska läsare under titlarna Lebensweisen. Förlaget eller jag anade inte då att böckerna skulle bli historia inom fyra år.

Sommaren och hösten 1989 började DDR-befolkningen med sitt uppror mot regimen.

Många flydde landet över Ungern. De största demonstrationerna ägde rum på måndagar i staden Leipzig och spred sig sen till övriga DDR. Partisekreteraren Erich Honecker avsattes i oktober och några veckor senare började den historiska nedmonteringen av Berlinmuren under befolkningens triumferande glädjescener. Staden Berlin, den östtyska befolkningen, Europa, världen, firade en viktig seger över maktmissbruk och politiskt förtryck. Ett år senare upphörde DDR att existera. Till Förbundsrepubliken Tysklands tio existerande delstater kom fem nya från öst samt Östberlin. Ett nytt federalt Tyskland uppstod. Naturligtvis bar dessa i världshistorien unika händelser på filmatiskt stoff av stora mått. Med två kollegor från Berlin planerade jag sex dokumentärfilmer om de nya förbundsländerna i öst och om det nu enade Berlin. Syftet med filmerna var helt enkelt att så mångsidigt som möjligt presentera de tillkommande delstaterna och Berlin som helhet. Att med kamera och mikrofon kunna röra sig fritt i östtyska landskap, städer och byar var en befriande upplevelse. Mannen på gatan var visserligen blyg, men inte längre rädd. Film var plötsligt inte ett manipulerande, propagandistiskt medium, utan ett upptäckande, demokratiskt. Informationsdörrarna stod på glänt, inte på vid gavel än. 40 år av förtryck hade satt sina spår. Frihet är något man måste erövra, lära sig att umgås med. Det tar sin tid. Att den sen måste vårdas blev en ny erfarenhet.

Det historiskt stora blir ibland bäst belyst av till synes oviktiga vardagshändelser.

Vi är delstaten Sachsen-Anhalts huvudstad Magdeburg och beställer lunch i rådhuskällaren. Jag beställer bland annat en sallad.

Servitrisen kommer med en härlig färgrik salladstallrik. Jag iakttar hennes yrkesstolthet.

Några år dessförinnan hade jag suttit på samma restaurang. Salladen bestod då av tre gurkskivor, lite vitkål och gulnande salladsblad. Jag frågar henne: ”Hur känns det att nu kunna servera en sådan underbar sallad… det var ni inte precis vana med, inte sant…?”

Medan hon tittar på mig fylls hennes ögon av tårar: ”Nej…! Det var fruktansvärt. Aldrig kvalitet. Aldrig arbetsglädje! Men nu är det kul!”

Hon ler lite generad, torkar tårarna och hennes röda ögon visar tillförsikt.

Under månader åkte jag skytteltrafik från Sverige till våra inspelningsplatser i de nya delstaterna. Många båtfärder från Trelleborg till Sassnitz.

I Sassnitz, som nu tillhörde delstaten Mecklenburg-Vorpommern, mötte jag en hövlig tulltjänsteman med ny uniform. Jag kände igen mannen från tidigare resor, då i DDR-uniform, visste hur han hade betedde sig, hur han trakasserat mig, hur han krupit i och under bilen, hur han konfiskerat tidningen ”Der Spiegel”, som han hittade i mitt bagage. Aldrig ett leende. Alltid grått och uttryckslöshet i ansiktet.

Och nu denna förvandling! Jag måste prata med honom.

”Det är kanske inte så lätt att komma ihåg mig, men jag kommer ihåg Er så väl!”

”Jaha, gör Ni det…? Tyvärr minns jag inte…”

”Nej, det kan jag förstå, det är ju mycket folk som passerar här. Men ärligt talat minns jag Er som en av de mest nitiska gränspoliser jag mött under mina resor till forna DDR…”

Den nya Förbundsrepubliken Tysklands tulltjänsteman bleknade.

”Ja, vet Ni… Det var inte lätt att vara hövlig och mänsklig på den tiden. Man var ständigt på vakt, kände sig ständigt iakttagen.”

”Hur känns det nu …?”

”Bättre och bättre…Jag lär mig!”

Tulltjänstemannen är troligen pensionär nu och har säkert lärt sig uppskatta att kunna vara vänlig och human. Det är ju så mycket lättare att leva så.

Dieter Stöpfgeshoff

Mer läsning

Annons