Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"1800-talet är inte så långt bort"

/
  • intressant föreläsare. Det var många som trängdes och  väntade för att lyssna på Kerstin Ekman tala om sin senaste roman ”Mordets praktik”.

– Nej, han blev inte särskilt rar och gullig, medger Kerstin Ekman om huvudpersonen i nya romanen ”Mordets praktik”, läkaren Pontus Revinge.

Annons

I en lång, ringlande rad har folk köat för att komma och lyssna till seminariet ”Mellan plikt och etik”. Det är väl bara på bokmässan i Göteborg som folk vallfärdar, köar, trängs och väntar – för att få gå på författarseminariun.

Just det här tillfället är det för att Ekman och Ola Larsmo ska tala om sina senaste romaner tillsammans med samtalsledaren och kulturjournalisten Ulrika Knutson.

Båda har läkare i huvudrollerna, båda rör sig i rätt sjaskiga stadsmiljöer kring förra sekelskiftet. I Ola Larsmos ”Jag vill inte tjäna” är handlingen förlagd till 1880-talets Uppsala, och läkaren Stig Ekeberg arbetar med att besikta prostituerade, en patientgrupp som även Ekmans Pontus Revinge arbetar med innan han (efter att ha dödat läkaren han jobbar för) får sin egen praktik. I ”Mordets praktik”, som är en replik till Hjalmar Söderbergs ”Doktor glas”, är scenen tidigt 1900-tal i huvudstaden.

Varför återvänder ni till den här tiden, till sedlighetsdebatten som blommade då – vad säger den om vår tid?
Ulrika Knutson slänger ut frågan till de båda författarna, och svaren låter inte vänta på sig. De är väldigt överens om att 1800-talets slut inte är så långt bort som man gärna vill tro.
– Den sexuella frigörelsen och preventivmedlens intåg, har inte gjort unga kvinnor mindre sårbara, säger Kerstin Ekman. De förväntas vara sexuellt tillgängliga. Det här ser vi också i modebilderna, där flickor i konstiga poser är utklädda till kvinnor. Hur långt har vi kommit egentligen?

Även Ola Larsmo instämmer i Ekmans – i mina ögon något förenklande – analys, och
tillägger med ett lånat citat från en irländsk författare han intervjuat, att ”världen blir alltmer 1800-talsliknande”.

Så, hur såg då denna period kring sekelskiftet 1800–1900 ut?
Larsmo berättar att på Akademiska sjukhuset i Uppsala, i den välrenommerade lärdomsstaden, var 25 procent av sängplatserna vikta åt patienter med syfilis vid den här tiden. Könssjukdomarnas spridning var ett gigantiskt samhällsproblem, som inte direkt mildrades av att problemen förlades till i huvudsak de prostituerade kvinnorna.

Kerstin Ekman torra ironi är talande:
– Halva verkligheten hade könssjukdomar – resten hade det inte. Ja, för männen besiktade man ju inte.

Det är alltså i de här landskapen som romanfigurerna och läkarna Pontus Revinge och Stig Ekeberg rör sig, den förra fylld av kvinnohat och vämjelse inför sin omvärld, den senare en pliktskyldig läkare med en strävan att försöka göra gott.

Samtalsledaren Ulrika Knutson berättar om hur chockerande det var att läsa Ekmans mycket realistiska skildring av en illegal abort.
– I ”Doktor glas” finns så mycket som aldrig skrivs ut, där finns inget os, inga besvärliga arbetare som strejkar. Mycket kunde Söderberg på grund av tidsandan förstås inte skriva, men i abortfrågan var han fullständigt aningslös.
– Halva verkligheten är verkligen ett nyckelord här, fortsätter Ekman, för det är bara så mycket Söderberg skildrar. Jag ville skriva om det andra, det som fanns omkring honom, men som inte finns i hans romaner.
– Det är viktigt att vi försöker framkalla det som legat i glömska.

Mer läsning

Annons