Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Äckeleffekten

/
  • BETRAKTARE. Caroline Ringskog Ferrada-Noli ser med äckel på sin omgivning i debutromanen ”Naturen”.

Äcklet, hade Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman kunnat heta, om den titeln inte redan var upptagen av Sartre.

Annons

Nu blev det i stället ”Naturen”, och hon har med några klorofyllyriska passager, men det är en motbjudande känsla av äckel som romanen lämnar efter sig.

Vi följer en ung kvinna genom några årstider, en vilsen människa som distanserad försöker ta sig igenom tillvaron, från småhålor i Sydsverige till metropoler som Paris och New York. Hon är en kvinnlig Martin Birck för 2000-talet. Hennes betraktande blick är skoningslös, har en nästan fascistisk udd. Människorna omkring henne är feta, fula och misslyckade, och de som är smala är anorektiker. I skildringen av landsorten sällar hon sig till en annan av höstens debutanter, Agnes Hellström – en plats där allt som är vackert redan har flytt, utom möjligtvis naturen. ”Männen hade inte foppatofflor, som alla andra bönder som hasade runt på loppmarknaden.”

För att åstadkomma äckeleffekten använder Caroline Ringskog Ferrada-Noli en mikroskopisk, pornärgången prosa. En obehaglig inzoomning i fettdaller och oren hy som får mig att tänka på tv:s ”CSI”-trend, med kameror som dyker in i detaljer.

Författaren gjorde sig ett namn som skribent under bloggosfärens pionjärår, och jag tror att den här boken inte hade kunnat existera i denna form utan inflytande från bloggandet. Som romanförfattaren skriver hon bättre än som bloggare och kulturjournalist. Men hon gränsar i ”Naturen”, liksom i sina artiklar, på gränsen till det osammanhängande.

Kristian Ekenberg

Mer läsning

Annons