Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Akademisk träta roar kungligt

/

”Akademisk politik är så illvillig just för att så lite står på spel”, lär Henry Kissinger ha sagt, även om citatets härkomst är omstritt, såsom det brukar vara med välformulerade citat. Henrik Langeland, som i sin förra roman, ”Wonderboy”, skrev satir över sekelskiftets it-yra och chimär av snabba pengar, punkterar nu istället den akademiska världen med sin pennspets.

Annons

Att det finns många småaktiga trätor inom den högre utbildningen visar Kissingers citat, och här, lokalt, får vi då och då ta del av kollegialt käbbel från högskolan, förvisso med underhållningsvärde men med avsaknad av värdighet.

Än mer ovärdig, men även mer underhållande, är Langelands skildring av den litteraturvetenskapliga fakulteten vid Oslo universitet, där professor Francis Meyer förälskar sig i en student, Nadia. Vi kan konstatera att professorer i litteraturvetenskap inte borde tillåtas att bli förälskade. Ni kan föreställa er vilka Belgian Blue-proportioner den vanliga förälskelsens teckentydarvåndor – vad betyder det där sms:et?, vad menade hon med det leendet? – kan få hos en människa som ägnar sitt liv åt att läsa in dolda meningar i litteraturhistorien. Resultatet tar man sig an med skräckblandad förtjusning, lämpligast med en skämskudde tillhands.

Francis Meyer finner av en slump ett okänt originalmanuskript av diktarprästen Petter Dass, och det är i denna ”Da Vinci”-koden aktiga jakt efter gamla manuskript som boken suger sin spänning, en Umberto Eco-thriller där adrenalinet blandas ut med biblioteksdamm. Jag vill inte fara med en falsk varudeklaration här, och påstå att ”Manuskriptet” är en adrenalinfylld historia. Därtill är Langeland alltför upptagen med att baktala Meyers kolleger, den ena mer frånstötande än den andra, och att utforska den kärlekskranke professorns liderliga kval, som aldrig når en mer sexuellt raffinerad nivå än vad som kan hittas i “Mitt livs novell” – det är många blickar, lite kroppskontakt.

Nåväl, Langeland gör ett utomordentligt jobb med att porträttera universitetsvärlden, med alla intriger, jargong, instängdhet och världsfrämmande teorier. Han har skrivit en nyckelroman, där flera norska kändisar bryter in i fiktionen – till vilken grad har jag svårt att avgöra, då norska celebriteter för mig är av ringa intresse, för att inte tala om akademiska profiler.

”Manuskriptet” uppehåller sig mycket vid intertextualitet, detta självrefererande virus som bröt ut stort i populärkulturen under 90-talet (tänk ”Scream”-filmerna) och som ger romanen en lätt rostig karaktär. Bland annat skriver Langeland in sig själv i handlingen à la Hitchcock, och låter professorn bli svartsjuk på sig själv. Författaren som sin egen wing man. Nämnde Umberto Eco finns också med, i detta självrefererande sammelsurium av småkåt samtidsskildring.

Jag hastade mig igenom de fem hundra sidorna, kungligt road, och jag föreslår att du gör detsamma.

Mer läsning

Annons