Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Al Capone en blek figur

/
  • MED BRETT PERSPEKTIV. Gävlefödda historikern Henrik Höjer tar hela greppet om  Al Capone i sin nya bok.
  • GANGSTRARNAS BERT KARLSSON. Al Capone talade frispråkigt med media.

Annons

Al Capone är ingen Tony Soprano. Allt runt omkring honom – minutiöst skildrat av Henrik Höjer, historiker född 1968 i Gävle, med ett förflutet som skribent på dessa kultursidor – är av intresse, men själva mannen bakom myten lever inte upp till de förväntningar vi numera har på karismatiska gangsterbossar.

Det som jag fastnar mest för i Henrik Höjers ”Al Capone – gangstern och den amerikanska drömmen” är hur stort medieinflytandet var redan då, och att Capone bara var ett av flera yrkeskriminella högdjur i Chicago som slogs om makten, men den av dem som flitigast uttalade sig till reporterråttorna som strök omkring i det kriminella avloppet.

”Jag vill inte skada någon, särskilt inte er journalister. Jag gillar er! Ni kan inte göra mig illa. Ni annonserar ju för mig!” sade han till en reporter, vilket illustrerar att han var gangstervärldens Bert Karlsson – aldrig främmande att ge smaskiga citat till sensationslystna journalister.

Boken har Capone i sin titel, och den fläskige gangstern med ärret (Scarface) är dess nav, men Höjer har skrivit en berättelse om hela Chicagos historia under dessa förbudstidens år på 1920-talet.

Alkoholförbudet öppnade upp en kopiöst lönsam marknad för kriminella ligor, och det faktum att de försåg befolkningen med sprit gjorde att de fick ett försonande skimmer, även när de började avliva varandra med maskingevär. Så länge de mördade varandra var det bara ett modernt gladiatorspel för medelklassen att nyfiket betrakta, på betryggande avstånd. Först när oskyldiga hamnade i skottlinjen började slutet för Capone och hans gelikar.

Vi får lära känna fler gangsters än vi bad om och orkar med; de dör som flugor, och när en ny gangster introduceras, lär man sig snart att det inte är någon idé att engagera sig i hans öde, för när man vänder till nästa blad har han fallit offer för flugsmällan. Visst finns det en poäng att redovisa de olika spelpjäserna i detta Monopolspel (Chicago-versionen), men materialet hade kunnat ansas något, så hade läsaren besparats några lik att hålla reda på.

Höjer skriver med ett stort perspektiv, och han är som bäst när han lämnar den detaljerade beskrivningen av ligornas interna såpopera, för att i stället beskriva mekanismerna som tillät detta gangstervälde att växa fram. Självklart delarna som har med etnicitet att göra, invandrarnas interna hierarki, men också den i det närmaste företagsmässiga kriminaliteten (när Capone till slut fälldes var det för ett skattebrott) som en logisk följd av en kapitalism i rusning.

I synnerhet är hans analys intressant av hur kriminaliteten utvecklades från en feodal struktur som till slut passerade sitt bäst före datum. Jag roas även av hur han beskriver de symboler gangstrarna omgav sig med för att manifestera sin makt, en orgie i nyrik smaklöshet.

Capone ter sig som en blek figur, en korpulent företagsledare som först blir en levande människa mot slutet, när vi kommer honom närmare under de självömkande fängelseåren. ”Sopranos” har stänkt guldstoft över kriminella kretsar, men här möter vi bara trista typer i ett livsfarligt pyramidspel som knuffade uppåt ofattbara rikedomar, men också en aldrig sinande paranoia. Följaktligen är de mest frekventa scenerna i boken begravningar. Kriminalreportrarna i Chicago hade inte en lugn stund. Som Capone själv konstaterade: ”(…) publiciteten – det var den som sänkte mig.”

Att han, ett knappt sekel efter sin storhetstid, alltjämt är en av världens mest kända gangsters, beror mest på att de efterkommande lärde sig läxan att tala är silver, tiga är guld. 

Mer läsning

Annons