Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla hjärtans Bang

/
  • Älskad kåsör. Barbro Alving blev älskad också som kåsör i radio. Hör henne på en ny cd och notera värmen och självironin.Foto: Bo-Aje Melin SVT-bild

Hon var i en klass för sig, journalisten Barbro Alving som var en av 1900-talet viktigaste pennor. Hon hade en alldeles egen röst och den hördes tydligt i krigs- och kungareportage, kåserier, radioprat och allt annat som hon skrev, film- och deckarrecensioner till exempel.

Annons

Hon var krigsreporter när världen brann. Hon var i Tyskland under nazismen, i Spanien under inbördeskriget, vid finska fronten i vinterkriget. Hon var i Vietnam. Hon reste jorden runt under vådliga strapatser. Hon följde kungligheter både till altaret, tronen och graven.

Och under signaturen Käringen mot strömmen gjorde hon ett fortlöpande kåseri av sin lilla värld, med hem och barn och torp i Roslagen.

 

Bang var älskad och beundrad. Hon tog strid för sina övertygelser, lämnade (med sorg) Dagens Nyheter 1958 när tidningen under Tingstens ledning pläderade för atomvapen och hon satt en månad i fängelse för att hon vägrade göra sin civilförsvarstjänst.

Hon föddes 1909, började i pressen omedelbart efter studenten och kom att arbeta i många år på Dagens Nyheter, därefter också länge på VeckoJournalen. Hon medverkade även rätt mycket i radio med kåserier och något sommarprogram. Hon skrev också artiklar i Hertha, Fred och Frihet, Tidvarvet och andra tidskrifter.

Dottern Ruffa är född 1938. På äldre dagar hade Bang hälsoproblem. Hon dog 1987, nyss fyllda 78 år.

 

Vid det här laget vet vi mer än under hennes livstid om vad Bangs till synes spännande liv mitt i tidens stormar kostade henne. En prestationsångest som periodvis tog ner henne och i andra perioder drev henne att dricka för mycket. Eviga skuldkänslor för att hon inte tyckte sig skriva nog bra, inte räcka till för dem som behövde henne. Och ett jäkla slit med texterna.

Mycket kom fram när hennes dagböcker och brev gavs ut under rubriken "Personligt" på nittiotalet. Dottern Ruffa hade redigerat och kommenterat alla dessa volymer – ett hästarbete.

 

I år skulle Bang ha fyllt hundra och Ruffa Alving har därför sammanställt ännu en bok, "Bang om Bang". Man kan säga att den är i stället för den memoarbok som Bang arbetade med under sina sista år men som aldrig blev klar.

Den består av några utdrag ur boken "Det kom aldrig i tidningen" plus brev och dagboksblad. Den börjar med hennes första tidningsår och slutar med ett brev till dottern från 1960.

Den ger glimtar av hur yrkeskvinnan Bang blir till – från de första stegen i yrket över genombrottet med bevakningen av Berlinolympiaden till de många storreportagen från världens krigsskådeplatser. Framför allt ger den inblickar i en del privata stormar, som när hon väntade barn på trettiotalet utan att vara gift eller ens ha en erkänd far till Ruffa.

 

En pappa fanns ju. Birger Lundquist (från Storvik!) var DNs begåvade reportagetecknare och han låg i skilsmässa just när han och Bang blev par för en tid. Förälskelsen varade inte, men den sådde ett frö, ett "Bang-barn" som det kom att kallas att vara ogift mor dåförtiden.

Det var ovanligt, lätt skandalartat. Men Bangs brev handlar inte om vad "folk" tyckte. Familjen stödde henne och själv kastade hon sig omtumlad och förväntansfull ur ett ungkarlsliv på krogen och in i nån sorts familjeliv. Hon städslade en barnsköterska, tog ledigt fem veckor (!) efter barnets födelse och for hem på luncherna för att amma.

Där grundlade hon vissa ekonomiska problem som det tog henne åratal och flitigt skrivande att ta sig ur.

 

Ganska snart efter Ruffas födelse träffar hon Loyse Sjöcrona och de båda kvinnorna flyttar ihop och skapar ett hem där Ruffa är medelpunkten, Loyse den fasta punkten – och Bang fortsätter sitt resande reporterliv.

Det är fascinerande att se hur självklar den här förbindelsen (som ska vara hela livet) är för de båda kvinnorna. Det är inget konstigt, inget prat om att "komma ut ur garderoben" utan det är bara så: de är kära, de blir par, bildar familj, skaffar småningom sommarstuga.

Birger finns där som en hyggligt närvarande far för Ruffa under barnaåren. Han gifter om sig med en annan kvinna men dör ung, när Ruffa bara är 14 år.

 

Barbro Alving tillhörde en krets av intellektuella och feministiskt anstuckna kvinnor. Hennes förebild och vän var Elin Wägner och i många år samlade hon material för att skriva en biografi över väninnan. Men hon orkade inte, sjukdom kom i vägen.

Hon döper sin dotter efter kollegan och vännen Maud Adlercreutz, är god vän med Cilla Frankenhaeuser (som med tiden gifter sig med Eyvind Johnson), håller kontakt med en rad av den tidens synliga yrkeskvinnor.

Med tiden blir hon själv en förebild för många, många kvinnliga journalister efter henne.

 

I efterordet skriver Ruffa kåserande och kärleksfullt om Bang som mamma. Barbro var mycket borta men höll tät kontakt med dottern och skrev mängder av brev – vilket hon förresten gjorde till hela sin bekantskapskrets. Var hon än befann sig i världen köpte hon presenter till Ruffa.

Men visst kändes det hemskt, medger Ruffa, när hon nio år gammal fick se sin mor fara iväg på en jordenruntresa som kom att vara över ett år.

Men när hon var hemma var det roligt nästan hela tiden: "Det skrattades ofta och mycket i vårt alvingska hem."

Det förstår var och en som läst Barbro Alving. Hon hade till allt annat en humor som färgade in många texter. Och en självironi som genomsyrade hennes kåserier, i text och radio. Hör själv på den cd som Sveriges radio nu ger ur med hennes bästa kåserier, också de i urval av dottern.

 

Mer läsning

Annons