Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla tiders flanör

/
  • DUBBELAKTUELL. Två nyutkomna böcker om Hjalmar Söderbergs författarskap recenseras. Bildens Hjalmar Söderberg-skulptur finns i Stockholm och är gjord av konstnären Peter Linde.

Författaren Hjalmar Söderberg möter ständigt nya läsare. I höst är han aktuell som ämne för två nyutkomna böcker. Och i höst spelas ”Gregorius” på Stockholms stadsteater. Dan Sjögren och Kristian Ekenberg har läst varsin bok om författarskapet.

Annons

Bo Bergman satt i Svenska akademien i 42 år men där hamnade aldrig hans närmaste vän och författarkollega Hjalmar Söderberg. Så småningom fick Bergman akademiens uppdrag att skriva ett så kallat minnestal över Söderberg (död 1941). Det fick titeln ”Hjalmar Söderberg”, förelåg 1950 och ges nu ut igen.

Från början var Söderberg en kvick och arrogant kåsör i dagspressen, skriver Bergman. Det draget behöll han men blev efter hand också en omutlig sanningssägare som med näbbar och klor bekämpade humbug, halvmesyrer och dimbildning av olika slag. Han hade svårare än många andra att frigöra sig från 1880-talets idéer. Det nyromantiska 1890-talet kom för tidigt, tyckte han, inget var ju förverkligat av de sociala programmen. Men mot seklets slut fann han sin litterära typ, flanören.

Söderberg var inte som Strindberg ett geni men han ”tänkte betydligt skarpare”. Han stod i stort sett kvar där han ställt sig medan Strindberg ständigt föll i sken. Men när Söderberg fick höra detta, att han aldrig utvecklades, log han lite och konstaterade att utveckling ”som bekant är en åsiktsförändring i en för bedömarna behaglig riktning”.

Mot slutet av hans liv sker ändå en viss förskjutning. Då visar Söderberg ett starkare patos än tidigare och tar strid mot tidens onda makter. Han var länge ”ett stycke romanfigur själv bland sina romanfigurer” – med sin kärlek till propra kläder och gröna likörer. Men under de sista åren trädde han fram i en sorts kassandraroll.

Bokens första kapitel liknar en snabbspolning där Bergman summerar Söderbergs författargärning. Sedan följer fem genreinriktade kapitel där Bergman i huvudsak går kronologiskt fram och fördjupar sina inledande tankar. Då riktar han också ljuset mot litterära förebilder och impulsgivare. Söderberg läste framför allt in sig på ny skandinavisk litteratur. Kielland var till exempel viktig för honom, ”en litterär etsare som hade skarpa syror till sitt förfogande” (en av verkets många språkliga fullträffar).

Mest betydde dock de franska författarna. Söderberg fick glädjefnatt när Anatole France tilldelades nobelpriset och hans novellkonst är i mycket franskinspirerad. Och det är i de starkaste novellerna, han når längst, summerar Bergman.

Söderberg själv var mer ”solfattig” än ”grubbelsjuk”, ”en vemodig drömmare”. Han liknar i det avseendet Turgenjev, menar Bergman; de skriver båda om ”den begåvade men handlingssvaga människan”. De delar determinismen och melankolin.

Barndomsskildringen i ”Martin Bircks ungdom” är det vackraste Söderberg har skrivit, anser Bergman och skriver själv mycket vackert om de kapitlen i genombrottsromanen; de kom faktiskt till redan 1891, tio år innan romanen gavs ut. Då upptäckte man för första gången hur kluven Söderberg egentligen var: både ”kylig och varmhjärtad”, både ”elegisk och humoristisk”, en ”tungsint sensualist utan något överflöd av röda blodkroppar”.

Men romanen om doktor Glas borde fortsatt en bit till, anser Bergman och anlägger en lätt moraliserande ton. Då hade vi kanske fått se mer av ”den inre spänningen, lidelsen, kampen”. Helst av allt vill han nog (som så många andra i samtiden) se Glas bryta ihop, oförmögen att bära sitt brott.

Bergman går i stort sett förbi Söderbergs poesi och bibelstudier, ”de fogar inget väsentligt till hans berömmelse”, men försvarar på alla sätt ”Gertrud”, det drama av Söderberg som stått sig bäst. Han finner det mångtonigt, spirituellt och med många starka biroller. Strindbergs dramatik är ”en grälets teater” men Söderbergs pjäser liknar Tjechovs. Man påminns om att Bergman under många år var teaterkritiker.

Tack vare Sten Reins doktorsavhandling vet vi ju mycket om Maria von Platen, den kvinna Söderberg använde som modell när han tecknade Lydia Stille i ”Den allvarsamma leken”. Och Kurt Mälarstedt har skrivit en hel bok om henne. Men Bergman menar att romanen bara handlar om en särskild kvinnotyp, hon som både älskar och vill utöva makt. Man undrar ju hur mycket han egentligen visste. Allt kanske.

Söderberg uppgav själv vid något tillfälle att två händelser hade påverkat honom mer än något annat – första världskrigets utbrott och en olycklig kärlekshistoria 1902–06. Att han sedan använde den olyckan i flera böcker teg han förstås om.

Nästan inget alls av deras vänskap anas i essän. Bergman refererar inte heller särskilt ofta till de många breven från vännen (de utgavs av Per Wästberg 1969). Det finns någon enstaka interiör från ett besök i Söderbergs hem i Köpenhamn där han levde allt mer isolerat under de sista åren (”sjukdomen höll honom i arrest på rummen”). Minnestalet bygger i stället på närläsningar Söderbergs verk.

Denna lucka täpper redaktören Lotta Lotass till i sitt utmärkta förord. Hon berättar om deras relation och citerar ur brev och verk.

De två hade samma temperament och samma värderingar (”de föddes gamla” och ”fick gråa hår i vaggan” som Bergman skriver i en dikt), samma litterära husgudar och samma pessimistiska livssyn.

Dan Sjögren

Mer läsning

Annons