Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alltid lika virtuos

/
  • Aldrig dålig.  Fenomenala Joyce Carol Oates är dessutom en oerhört produktiv författare.

Annons

Alla som läst något av Joyce Carol Oates känner igen miljön. En förfallen industriort i nordvästra delen av staten New York mellan Adirondack-bergen och Lake Ontario, där människorna korresponderar alltför väl med den yttre tristessen. Våldet ligger tätt under ytan, och ofta bryter det också upp över ytan.

Hur särskilt unga flickor brutalt drabbas av denna gruvliga miljö, vet vi som brukar läsa Joyce Carol Oates allt om. Hon tröttnar aldrig på att penetrera livet i denna gudsförgätna värld, och inte läsarna heller. Suget in i alla dessa svarta Oates-romaner kan ingen värja sig mot, och andlöst tar man sig vidare allt djupare in i hennes onda dramer.

Den lilla staden Sparta i Oates senaste roman, ”Lilla himlafågel”, är en sådan deprimerande spelplats. Så här beskrivs det ställe, där en av huvudpersonerna bor: ”Och där på andra sidan Spartas återvinningsstation låg den asfalterade Quarry Road där tunga lastbilar dundrade fram hela dagarna på väg till och från gipsgruvan som låg en och en halv kilometer bortom några små trähus klädda med plattor av eternit och tenngråa husvagnar prydda med amerikanska flaggor – och där låg Krullers bil- och mc-verkstad.”

En dag finner man verkstadsägaren Krullers fru, cocktailservitrisen och blue grass-sångerskan Zoe mördad i en nedgången lägenhet, dit hon flyttat för att ägna sig åt heroinmissbruk och prostitution.

Mördaren blir inte funnen, men maken liksom en av hennes älskare förhörs av polisen, och även om ingen av dem häktas, blir de ohjälpligen stigmatiserade.

Romanens huvudpersoner är sonen till mordoffret och dottern till den älskare, som misstänks men aldrig fälls.

Joyce Carol Oates gör en djupdykning ner i deras själsliv, hur de påverkas av mordet, och vad som konkret händer dem.

Flickan Krista är hårt bunden till sin far, men hans fru kastar ut honom ur hemmet, sedan hans äktenskapsbrott avslöjats – även i lokaltidningen. Pojken Aaron är lika hårt bunden till sin alkoholiserade far och prostituerade mor. Krista och Aaron känner inte varandra men är ytterst väl medvetna om varandras existens. Genom åren dras de motvilligt mot varandra i ett slags märklig erotisk avståndsdans.

Författaren är som alltid fullkomligt virtuos i sin förmåga att leva sig in i sina gestalters känslor och tankar, även när det handlar om en på alla sätt oartikulerad människa som Aaron. Han känns också som romanens intressantaste person, eftersom han inte hör till Oates gängse persongalleri, dit däremot Krista hör. Hon liknar in till förväxling en hel rad andra unga känsliga flickor i Oates tidigare romaner.

Hur det hela utvecklar sig ska förstås inte avslöjas, men som alltid hos Oates blir man djupt engagerad i människor och händelser.

Ändå är det inte riktigt någon av hennes allra främsta romaner. Därtill känns romanens konstruktion kring de två drabbade barnen alltför utstuderad.

Mer läsning

Annons