Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Älskade Elsie, inte rädd för att bli intim

/
  • Upplands Elsie Johansson blir förtrolig med sina läsare. Det är för den konsten vi tycker så mycket om henne.

Annons

Författaren Elsie Johansson är på bild härintill. Hon bär en kornblå tunika. Håret skimrar grått. Ögonen lyser.

Hon ser både lycklig och klok ut.77 bast? Så skulle man vilja vara då. Gråhårsvacker, nöjd och livserfaren.

Men varför måste jag direkt tänka på ålder? Hur fördomsfullt är det inte att först av allt associera till gammal?

Också på omslaget till Elsie Johanssons nya roman syns en äldre kvinna, i profil. Mjukt rynkad kind, halvöppen mun och läppar som omsorgsfullt, sensuellt målas röda.

En sådan kvinna är romanens huvudperson. Maliss Parre, 72, änka.

Hon är nog med sitt utseende. Hon funderar mycket över just sin ålder. Nyss har hantverkaren Urban Bockberg renoverat hennes badrum. Efteråt uppvaktar han med en rosenbukett. Maliss blir upphetsat generad. Menar Bocken en dejt? Hjälp, han är ju säkert flera år yngre.

I förstone kan det alltså tyckas som om den här boken handlar om rätten att även långt efter pensionen uppleva förälskelse, att känna hunger och längtan. Utan några förbaskade skuldkänslor. Kerstin Thorvall style.

Men det är en annan bild som sticker ut ur berättelsen. Tydligare och mer allmängiltig. Bilden av ett tummat, smutsigt gammalt måttband som Maliss Parre har i sitt sybord.

Som livets längd. Det antal centimeter man får.

Romanen ”Sin ensamma kropp” är måttbandet utsträckt till betraktelse. Något som i och för sig blir möjligt att göra först när nästan hela ens liv plötsligt ligger där som en använd, besynnerlig orm.

Men det känns hur som helst viktigt att komma ihåg att Maliss Parre har rätt att definieras som människa. Inte enbart som gamling.

Vem hon är, hur hon formats.

Utåt korrekt och effektiv. Före detta företagsledare för sjutton. Rotarymedlem. Hemmet fyllt av smakfulla möbler. Svenskt Tenn. Värdefull konst.

Inuti är hon osäker, rädd och skuldtyngd.

Texten är skriven som ett samtal som Maliss för med sig själv. Hon vågar undan för undan släppa fram plågsamma minnen. Från uppväxten i ett fattigt torp, från det barnlösa äktenskapet med den framgångsrika åkeriägaren Parre.

Maliss blev en modern och självständig kvinna. Hon som äntligen kan bestämma över sin egen ensamma kropp. Till skillnad från tidigare generationer av utslitna mödrar. Författaren radar upp dem (Aino Trosell style).

Men Maliss känner sig skyldig för att hon fått det så ”bra”, utan att vara ”värd” det. Samtal pågår inuti Maliss ”huvudskål”. För och emot de evinnerliga skuldkänslorna.

Jag tycker nog att det där samtalet är lite dagbokslarvigt. Genant. För sladdrigt intimt. Men när porträttet av Maliss Parre slutligen växer ihop, när hela måttbandet slätats ut, klarnar det och jag vill krama henne.

Elsie Johansson debuterade som diktare, långt innan de populära Nancy-böckerna. Invävt i ”Sin ensamma kropp” finns här och där poetiska stycken, och små skisser som litterärt lika gärna skulle kunna stå för sig själva. Men här är de nu, som hopsamlade fragment av en särskild kvinnas liv.

Det fungerar. Mot alla odds låter sig dessa udda bitar passas ihop.

Och om måttbandet bara kunde låta sig sträckas ut lite lite till, skulle jag gärna följa den nya Maliss Parres befriade steg in i framtiden. Om inte annat för att hon ska veta att hon är värd det.

I ”Kvinnan som mötte en hund” skrev Elsie Johansson redan 1984 ett otäckt mörkt porträtt av en medelålders kvinna som blir ensam med sina desperata tankar. Maliss, 25 år senare, är starkare också i ensamheten. För dagens kvinna finns hopp.

 

Mer läsning

Annons