Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ångestbazooka

Annons

Sex människor är hemma i någons fint inredda hem och lyssnar på musik och dansar. Alla ler. I bildtexten står det: ”En del är för dumma för att ha ångest. Det är smart.”

Enrutingen är inte Nina Hemmingssons, utan Jan Stenmarks, men det är just dessa glada, optimistiska, ”vanliga” människor som är för dumma för att ha ångest som Nina Hemmingsson skjuter in sig på i sina serier.

De välmenande, välanpassade människor som kanske uttalar en och annan floskel ibland och ler mot världen i hopp om att världen då ska le tillbaka mot dem. Det är mot dem som Nina Hemmingssons hjältefigurer avlossar sina verbala revolvrar. Eller: ofta nöjer de sig inte med mindre än en absurdistisk bazooka för att skjuta huvet av dem. Det bubblar över i varenda serieruta.

Det är lätt att se vem som är vem. De som är för dumma för att ha ångest har irisar och pupiller. Medan de svartsyntas ögon alltid är helt tomma. Det är alltid de som får det sista ordet. I Hemmingssons serier är det alltid ni som är de konstiga, jag som är normal. Fast med bibehållen outsiderposition då.

De vanliga (alltså konstiga) säger kanske: ”Vilken vacker dag! Man måste ta tillvara på sådana här stunder.”

De normala (outsiderhjältarna) svarar: ”Tack vilken bra idé! Själv har jag bara strosat runt och slappat hela dagen men nu måste jag förbereda mig för när allt går åt helvete igen”.

Människorna med pupiller kanske säger: ”Men du, förbanna inte mörkret, tänd ett ljus istället”.

Människorna utan pupiller svarar: ”Ja det kan ju bli lite svårt efter att jag stoppat upp det i din röv”.

Mer läsning

Annons