Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anteckningar från det helveteshål som kallas bemanningsbranschen

/
  • Den moderna arbetsmarknaden. Telemarketing, jobbcoacher, tillfälliga anställningar, bemanningsföretag... Nya boken ”Prekaritet 2.0” demaskerar effektivt den asociala ingenjörskonst som sminkar över den existentiella nöden i dagens samhälle.

Det sägs ibland att vi lever i en tid med en alltmer ”flexibel” arbetsmarknad. För den som vill lyfta på denna myt och se dess krälande, äckliga undersida rekommenderas Kristian Lundbergs ”Yarden”.

Annons

Det räcker med att bara läsa några sidor.

Jag minns hur jag själv, för två vintrar sedan läste boken i ett enda svep. Bilderna som etsade sig fast. Där skildrades daglönarna som gick sextontimmarspass nere vid malmöhamnen med kropparna proppfulla av smärtstillande. Hur de stod och väntade på bilarna som skulle tvättas i minusgrader, utan handskar. Och, framför allt, hur de under sin lediga tid alltid gick omkring och var livrädda för att mobilen skulle surra till i fickan, tvinga in dem till ett jobb som de inte vågade tacka nej till.

Den där osäkerheten, den satte sig i kroppen på mig under vinterdagen samtidigt som den mörkröda solen lade sig tungt över det snöklädda fältet.

När jag slog igen ”Yarden” minns jag också att det kändes som om jag hade läst något helt nytt.

Nu i efterhand kan jag se att det Lundberg gjorde så bra var att han gestaltade hur arbetet framkallade ett inre tillstånd. Plötsligt hade den moderna arbetsmarknaden blivit skildrad inifrån och arbetarlitteraturen hade blivit existentiell. Vad Lundberg gjorde så briljant var att han malde råa scener från bemanningsbranschen genom ett poetiskt maskineri och ut kom en prosa lika angelägen som drabbande.

Anledningen till att jag skriver om ”Yarden” i dag (jag har gjort det många gånger förut) är den i dagarna utkomna ”Prekaritet 2.0” av Ivor Southwood. Det är en tunn bok, utgiven på det lilla vänsterförlaget Tankekraft, och skulle kunna beskrivas som en teoretisk överbyggnad till ”Yarden”. Här försöker Southwood i filosofiska termer beskriva det som Marx en gång kallade det ”temporära eländet” på arbetsmarknaden.

Men i likhet med ”Yarden” är det också en slags underjordisk dagbok, fylld av anteckningar från det helveteshål som kallas bemanningsbranschen.

Bokens titel, ”Prekaritet”, är en term som fått sin moderna betydelse av filosofen Paul Virno. Det är ett försök att beskriva det tillstånd som uppstår när två typer av osäkerhet smälter samman. Det handlar dels om den konkreta oron för att ställas utanför arbetsmarknaden, som samhället tidigare hanterat.

Men det handlar också om den mera diffusa oro som saknar ett tydligt objekt. Denna oro, menade Virno, tog religionen eller filosofin förr i tiden hand om. Men i dagens postmoderna globalsamhälle när samhällets skyddsnät alltmer trasas sönder smälter känslorna samman. Att vara arbetslös blir med andra ord tillstånd av existentiell nöd.

Själv ställer jag mig dock aningen skeptisk till att känslan av prekaritet skulle vara någonting nytt. Detta tenderar att dölja kontinuiteten i den kapitalistiska exploateringen. För jag är övertygad om att den tomhetskänsla som en kvinna vid ett telemarketföretag känner när hon med tillgjord röst försöker övertyga någon om att köpa nya strumpor inte skiljer sig avsevärt från den känsla som 1800-talets fabriksarbetare kände vid bandet.

Marx kallade det för alienation, och jag ser ingen egentlig anledning till att hitta på ett nytt begrepp.

Dessutom håller jag med den marxistiska geografen David Harvey, som kritiserat begreppet för att i onödan segmentera arbetarklassen. ”Prekariatet”, menar Harvey, har inte andra intressen än den övriga exploaterade arbetarklassen. En undersköterska och en daglönare är utsatta för samma ekonomiska förtryck, fast i olika grad. Harvey poäng är alltså att man precis lika gärna kan använda den gamla termen ”proletariatet”.

Nu betyder detta inte att Southwood skrivit en bok som saknar skärpa. Tvärtom är ”Prekaritet 2.0” en oerhört träffsäker beskrivning av den moderna arbetsmarknaden. Southwood talar om en ”privatisering av arbetslösheten” där ansvaret alltmer läggs på den enskilde individen.

Tänk bara på de i Sverige så omhuldade jobbcoacherna som ska lära arbetssökande att le rätt under intervjun och ha en ”positiv utstrålning”. På så sätt läggs hela tyngden på den enskilde individen vilket givetvis omhuldas av arbetsledarna (”du har inte rätt attityden för det här jobbet”) och hamnar man i Fas 3 är det helt och hållet ens eget fel.

Southwoods bok kryllar av sådana exempel. I långa, målande scener beskriver han känslan av att gå runt med en trasig sopkorg och en tillfällig anställning medan budskapet ovanifrån trycker ner honom i stövlarna: ”du är din egen arbetsgivare, du är ditt eget kontor – och glöm för fan inte bort att svara i mobilen, annars blir det inget jobb på veckor”.

”Prekaritet 2.0” är med andra ord en mycket angelägen bok.

Den demaskerar effektivt den asociala ingenjörskonst som med sin smetiga ”var positiv”-attityd sminkar över den existentiella nöden.

På så sätt fungerar den också som en välskriven pendang till Barbara Ehrenreichs bok ”Gilla läget” som kom häromåret. Läses böckerna tillsammans ger de en bred bild av det moderna samhället.

Mer läsning

Annons