Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anyuru slår knockout

/
  • Hög temperatur. Johannes Anyuru skriver så att Arbetarbladets kritiker får hjärtklappning.

Annons

Redan från debuten 2003 väckte Johannes Anyuru stor uppmärksamhet som poet. Nu romandebuterar han med ”Skulle jag dö under andra himlar”, och det är en bok det verkligen brinner om. Den emotionella temperaturen är så hög, att man kan få hjärtklappning av att läsa den.

Romanen är helt berättad ur den unge skulptören Francis´ överhettade hjärna. Han befinner sig i ett slags kris, hans far är muslim, och han dras själv till religionen, men det kommer något i vägen. Han följer med en kompis till Madrid, och där möter han en ung kvinna, och på henne fokuseras all hans själsliga oro.

Författaren skildrar deras passionerade kärlekshistoria inifrån Francis lidelse- och lidandebenägna medvetande. De korta huvudsatserna snubblar över varandra, och att författaren i grunden är mer poet än prosaist är inte att ta miste på.

Ofta upplöses prosan i ren poesi, och trots de 400 sidorna liknar romanen ibland centrallyrik snarare än epik.

Men det är på intet vis någon brist, Johannes Anyurus stil kommer inifrån och känns hela tiden självklar och nödvändig. Det här är något helt annat än all den rekorderliga bruksprosa, som är de flesta författares vanliga uttrycksmedel. Inget ont i den, men om Johannes Anyuru brinner det alltså, och form och innehåll förenas i en högre enhet.

Det betyder inte att romanen är vad man kallar ett mästerverk, eftersom Anyuru inte skriver i mästerverksgenren. Här finns ingen formfulländning, många uttryck och infall känns som överflödiga upprepningar eller är alltför oklara. Men vad gör det, Anyuru har ändå full kontroll över sitt språkflöde, och man sugs snabbt in i Francis hjärna. Efter ett tag börjar man dock alltmer spjärna emot den där hjärnans tendens att löpa amok; Francis verklighetsförankring är inte av bästa märke.

Han blir mer och mer beroende av sin kärlek till den Nina han mött i Madrid. Han klistrar sig fast vid henne, gör sig totalt beroende av sina känslor för henne, och när han är tillbaka i sin hemstad Göteborg bestormar han henne på alla de sätt som den moderna kommunikationstekniken tillåter.

Hela tiden tvingas vi uppleva denna vilda passion ur Francis synvinkel, aldrig ur Ninas. Men man förstår alltför väl hur hon måste känna det, hur hon efter den första förälskelsens förtjusning rimligen blir alltmer tveksam inför Francis nästan paniska bundenhet till henne.

Att hon till slut inte kan annat än bryta med honom förstår läsaren långt tidigare än den förblindade Francis.

Nu avslöjas också något annat som läsaren länge anat, att kärleken till Nina var ett surrogat för Francis´ nervösa religiösa sökande. När Nina lämnar Francis bryter han aldrig helt samman utan kastar sig i stället rakt i armarna på sin nyfunna muslimska tro och ersätter Nina med böner och ritualer. Den nyktre läsaren kan lätt se parallellen med de alkoholister och förbrytare, som fått stadga i sina liv genom att gå med i pingströrelsen.

Men någon nyfrälst moralitet har Johannes Anyuru verkligen inte skrivit utan en ren gestaltning av känslor och det på en prosa, som slår knockout på läsaren.

Mer läsning

Annons