Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Årets viktigaste reportage?

/
  • Hemma hos – de andra. Fotografen Jonas Bendiksen har gjort en utvikbar reportagebok från blänkande megastäders såriga baksidor.

Annons

Varför har jag inte läst om den här boken överallt i år?

Varför orsakar den inte revolution?

Ja, jag vet. Fattigdom och misär är ingen världsnyhet.

Men just den här boken tar sig igenom min skyddande hinna av pliktskyldiga inbetalningar till Rädda Barnen.

Rakt igenom. Och det utan ett enda vasst ord.

Den innehåller helt enkelt hemma-hos-reportage. Från helvetet.

Kanske blir effekten så omskakande just därför att traditionella hemma-hos-reportage är så förknippade med rikedom: herrgårdsliv, arkitektritade kök och garderober stora nog att promenera i.

Subur i Jakarta har en bänk på en smutsig gata att visa upp:

”Förut sov jag under trappan i ett hus. Men de som bodde där tyckte att jag störde. Så jag flyttade hit, till den här bänken. Jag frågade personen som äger den om jag fick sova här. Han sa ja.”

”Min pappa hade inte råd att ta hand om mig så han gav mig till personen som äger vattenpumpen där borta. Det är därför som jag, tack och lov, inte behöver betala när jag tvätttar mig där”.

Subur blev bortgift som 12-åring. Nu är hon änka. Hon tvättar folks kläder och samlar plastmuggar.

”Det är min historia”, säger Subur.

På bänken bor också hennes nio månader gamla son.”Jag kommer bra överens med grannarna här så jag kommer nog att stanna.”

Mer än en miljard människor lever i slumområden i de växande miljonstädernas utkanter, bakom och bortom shoppinggallerior och skyskrapor.

I sin fotoreportagebok ”Vi som bor här” besöker Jonas Bendiksen några av dem, i Jakarta, Caracas, Mumbai och Nairobi.

Imin bor med sin familj i ett tre meter långt och en meter högt rum som han byggt av spillvirke under en bro. Två veckor efter det att reportaget gjorts förstördes allt i ett oväder.

Femton personer bor i Nagammas hus i Mumbai:

”Vi sover ovanpå varandra, en på sängen, en under sängen. Om det är en gammal man eller kvinna, som mina föräldrar, får de sova i ett hörn. När det regnar får vi sitta på sängen allihop. Hela golvet översvämmas av vatten.”

Carloz Fernandes i kåkstaden Los Barrios i Caracas vill bli fotograferad med sitt vapen i handen. Han sitter på sängen. Örngottet har Disneymotiv.

”När någon bråkar med mig eller någon av mina kompisar, eller när jag får höra skitsnack om mig, då blir jag sur. Jag vill inte ens tänka på hur många jag har dödat, femton, eller något i den stilen. Man måste döda - annars blir man själv dödad .

Säger Carlos Fernandez.

Samhällssutvecklingens smutsiga oljemotor driver upp tempot och tvingar allt fler fattiga in till megastäderna.

Men överallt söker människor också skapa sig sina hem, så gott det går.

”Jag vill utbilda mina barn. Jag ska se till att de får utbildning tills den dag jag dör – så länge jag lever, den saken är säker” .

Säger en indisk man som arbetar med att sy jeans. Han har aldrig själv fått lära sig läsa.

Att kalla ”Vi som bor här” för enbart eländesskildring vore att platta till den. Fotografierna i sig är mästerliga. Intervjuerna berör och upprör. Avgrunden har aldrig varit så påtaglig.

Till och med bokens formgivning är betydelsebärande motsägelsefull.

Varje hem visas i ett utvik där rummets fyra väggar finns avbildade. Som turistiska panorama-vyer – över motiv så långt ifrån resekatalogerna man kan komma.

Ge bort ”Vi som bor här” till alla du känner.

 

Mer läsning

Annons