Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ärtsoppa i farmors kalender

/

Sympatiskt. Hjärtskärande. Det är de två ord som kommer till mej efter att ha läst Kristofer Flensmarcks diktsamling ”Almanacka”.

Annons

Det är ord som studsar till i banalitet inför det som jag varit med om. Flensmarck har skrivit av sin farmors kalendrar de sista åren i hennes liv, vanligtvis ett ord, en rad, om dagen; det är hennes ord, det är ett samarbete, han har ömsint redigerat, gjort poesin.

Många olika kalendrar följs åt i en effektiv formgivning, det uppstår ibland en känsla av kör, som att läsa ett libretto. Framförallt är det att snudda vid liv. Det är porsl.måln, ärtsoppa, Caroli City, MAS, ont, ont, ont, storm, 225 mg, Lennart Hylands begravning, röntgen, käften, plåster, Tor, Tor, TOR.

Kärleken och längtan efter sonen Tor är genomgående. Försöken att rycka upp sej. Jag kan allt. Det kortfattade blir en rytm, ett flöde, ett molande, en besvärjelse. Om människa, mänsklighet, ensamhet. Om de små orden som inte alls kan sammanfatta en människa.

I efterordet (som delvis intellektualiserar bort upplevelsen, samtidigt som den förstås ger bakgrunden) skriver Flensmarck att boken handlar om avtryck. Vi fanns. Krönikan om min farmor /…/ Texten som vittnesmål. Juli 1997: 16 (Blev sämre)/ 25 Fågelsång.

Mer läsning

Annons