Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Assange som statusbesatt slusk

/
  • Solkad stjärna. Den avstängda Wikileaks-medarbetaren Daniel Domscheit-Berg har skrivit en bok om sin tid i whistleblower-organisationen som utmålar grundaren Julian Assange som en paranoid slusk med storhetsvansinne.

I sin bok ”Wikileaks” för den avstängda skuggan bakom stjärnan Julian Assange, Daniel Domscheit-Berg, in en hand i modelljärnvägslandskapet och visar byggets riktiga skala. Medan Julian Assange har presenterat sin whistleblower-organisation som en symfoniorkester, avslöjar Domscheit-Berg att de egentligen blott var ett litet sunkigt garageband.

Annons

Han ändrar också perspektivet på Assange själv, från den självutnämnda rättvisans förkämpe med vitt änglahår till en slusk som äter leberkäse med händerna.

Domscheit-Berg har skrivit en dubbelburgare där ena delen består av ett karaktärsmord på den forna kollegan, den andra delen en berättelse om Wikileaks som i slutändan mynnar ut i ett reklamblad för hans egen konkurrerande organisation: Openleaks.

När han beskriver hur han anslöt till Wikileaks, som då endast bestod av Assange själv och några löst sammansatta groupies, och sedan redogör för milstolparna i Wikileaks korta historia (”Collateral murder”, de afghanska krigsdagböckerna, diplomat-läckorna, Assanges gripande med mera), går tankarna till de anteckningar som doktor Watson förde över Sherlock Holmes eskapader. Lika excentrisk, spännande och skarp som Assange/Holmes ter sig, lika grå och trist framstår Domscheit-Berg/Watson i jämförelse.

Det inre arbetet inom Wikileaks och de diskussioner som fördes, redovisade som chattutdrag, återges i detalj; sämre är författaren på att föra ett resonemang om Wikileaks på ett högre plan, lyft från de illaluktande pizzakartongslägenheter som de laptop-knattrar sina läckor ifrån – men sådana böcker skrivs redan av skarpare hjärnor än Daniel Domscheit-Berg.

Hans unika perspektiv är snarare receptet på den soppa av personkemi som till slut bröt samarbetet mellan de två herrarna.

”Min första tanke när jag fick höra att han skriver en självbiografi: den boken hör hemma bland skönlitteraturen, inte på fackboksavdelningen”, skriver han om Assanges egen självbiografi. Men hur ska denna bok klassificeras?

Att det är en partsinlaga råder inga tvivel om, men instinktivt, av att bara se Assange framför kamerorna, anar man att bilden av den paranoida, teknokratiska, statusbesatta och sluskiga Wikileaks-grundaren har mer än ett korn av sanning i sig. Vassaste kniven i ryggen är beskrivningen av Assanges kvinnosyn; han påstås skryta om ett barn i varje hamn. Domscheit-Berg framstår själv som en gnällspik. Han har fått hjälp att skriva boken av journalisten Tina Klopp, och hennes arbete måste ha varit att redigera bort de bittra tårar som fläckat manuset. När brytningen kommer sitter han och fantiserar om försonande sms likt en dumpad skolpojke.

Med Julian Assange trängd av den svenska sexbrottsanklagelsen, och med en kollapsad infrastruktur för Wikileaks, kan Daniel Domscheit-Berg konkurrera med sin Openleaks, som ska operera bort föregångarens skönhetsfläckar. Kampen ser ut att kunna likna den mellan pratshowvärdarna Jay Leno och David Letterman – det småtråkiga och fyrkantigt förutsägbara mot det lynniga men briljanta. Men som läckare av hemligstämplade dokument kanske man inte söker samma kvaliteter som hos en komiker.

Mer läsning

Annons