Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att förstå det fruktansvärda

/
  • LIVET EFTER KRIGET. Soldater i Waffen-SS, där Uwe Timms bror Karl-Heinz Timm anmälde sig frivilligt. Han dog 1943 på östfronten, och Uwe Timm har skrivit berättelsen om sin bror och skulden efter kriget. Även Ian Burumas bok ”Skuldbördan” recenseras.

Annons

Två män som försöker förstå Andra världskriget och dess ännu expanderande ringar på ett mörkt vatten har fyllt mina lästimmar. Uwe Timm, tysk författare hyllad i hemlandet, vågar skriva om sin bror, frivillig i Waffen-SS, när alla i familjen utom han själv nu är döda, och den lika uppburna författaren och journalisten Ian Buruma söker i Tyskland och Japan svaren på hur skilda de nationella bearbetningarna av kriget är i de båda länderna.

Genom brodern Karl-Heinz öde på östfronten skriver Uwe Timm en historik som i det personliga drar in hela samhället. Brodern anmäler sig frivilligt till Waffen-SS, elitstyrkan Totenkopfdivisionen, och en kort tid efteråt kommer rapporten hem om att han har fått båda sina ben amputerade. Efter det lever han inte länge.

Med breven och broderns korthuggna dagbok som grund, försöker Uwe Timm att lära känna sin bror, vilka mekanismer som fick honom att av egen vilja söka sig till frontlinjen 19 år gammal. Timm berättar att han flera gånger tagit sig an broderns levnadsöde, men känt sig hindrad av den ännu levande historien i form av föräldrar och syskon.

Med dem borta kan han skriva en klar, nedtonad och i sin besinning rörande roman om vad som hände dem, i familjen, och vad som hände med världen utanför dörren.

Hela tiden finns skräcken att hitta bevis för att brodern deltagit i krigsbrott närvarande.

Den skoningslösa bilden av fadern, som i hemmet och körsnärsfirman upprätthåller tusenårsrikets auktoritära livssyn, tar efterhand över från brodern som lever kvar som en familjemyt – sonen som orättvist togs ifrån dem, hjälten.

Under arbetet med boken drabbas Uwe Timm av en smärtsam hornhinneavlossning, med tårar som inte slutar flöda. Som om han inte längre kan hålla inne med dem, efter ett liv fostrad att som man inte gråta. De har samlats och ryms inte längre.

Ian Burumas reportage ”Skuldbördan” är en klassiker i genren, och har först nu översatts av Natur och kultur, snart två decennier efter att det skrevs. Ett uppdaterat förord försöker lägga en bro mellan nuet och det tidiga 1990-talet, men världen har förändrats mycket sedan denna tid post-Berlinmuren. En stor brist, men en brist som inte gör läsningen förgäves, långt ifrån. Med stor kunskap om Tyskland och Japan gör han en komparativ studie länderna emellan, med frågan varför de har hanterat sin skuld i kriget så olika. Medan Tyskland om och om igen går igenom de fruktansvärda brotten mot mänskligheten – vilket Uwe Timms författarskap är ett exempel på – finns inte samma skuld i Japan. Ett japanskt Auschwitz finns inte, kejsaren satt kvar efter kriget och atombomberna som föll har skapat en parallell offeridentitet vid sidan av rollen som angripare. Med stor detaljkännedom skildrar Buruma kampen mellan vänsterdebattörer och konservativa i Japan om vilken sanning som ska bli den officiella.

Ian Buruma är en imponerande reportageskribent med många styrkor, och i den här boken är det främst hans känsla för nyanser och vägran att acceptera de enkla förklaringarna.

Han tror inte på att det finns någonting nedärvt ruttet i den tyska respektive japanska kulturen.

Omständigheterna skapade dem. En slutsats med en skugga. I tron att det som hände var en följd av en nations kulturella prägel är det lättare för oss andra att inte se oss själva i marsch.

Mer läsning

Annons