Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att lära sig krossa sten i den rätta marxist-leninistiska andan

/

Annons

Och vad vet vi om Laos? Inte mycket. Ett litet land med stort kommunistparti, inklämt mellan Vietnam och Thailand.

Men författaren Colin Cotterill gör för Laos vad Alexander McCall Smith gjort för Botswana. Sprider kunskap med hjälp av en serie deckare.

Böckerna har en röd kommuniststjärna på omslaget. De utspelar sig i Folkrepubliken på 1970-talet och hjälten har partibok – om än högst motvilligt. Han heter doktor Siri, är egensinnig statscoroner, uppstudsig i kraft av sin ansenliga ålder, och dessutom säte för diverse andar. Ett minst lika värdigt original som Botswanas Mma Ramotswe.

Hittills finns sju romaner om doktor Siri och hans sidekicks: smarta sköterskan Dtui och bårhusteknikern Geung som har Downs syndrom.

På svenska har kommit ”Den motvillige kommunisten”, ”Trettiotre tänder” och – ny för i höst – ”Diskodans för de hädangångna” vari löses mysteriet med ett mordoffer ingjutet i betong framför presidentens hus.

Svårigheterna för laotiska brottsbekämpare är lika mycket byråkratiska blanketter som vidskeplighet. Cotterill beskriver ett fattigt land med ett obildat, vänligt folk och urspårat samhällsystem. Partipensionat Nummer Ett, där doktor Siri inkvarteras, är till exempel en diskret omskrivning för omskolningsläger. Gästerna skjutsas iväg på flaklastbilar för att lära sig krossa sten i den rätta marxist-leninistiska andan.

Själva deckarfallen liknar också Mma Ramotswes, mer ordspråkskloka än spännande. De laotiska interiörerna och exteriörerna utgör böckernas främsta behållning. Man förtjusas av Colin Cotterills ironiska men samtidigt pragmatiskt förlåtande ton. Han har för övrigt startat ett bokprojekt för barn i Laos, och har bott en tid i landet, dock inte på 70-talet.

Men det är nog rätt att också vara misstänksam. När det återigen är en västerlänning som tar på sig uppgiften att förmedla bilden av en ”exotiskt” plats. Det finns drag av gammal kolonialism över både Alexander McCall Smith och Colin Cotterill. Men den är förstås mycket prydlig.

Mer läsning

Annons