Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att peka finger mot herredjuret

/
  • KRITISK. Mattias Hagberg ifrågasätter människan som herredjur i sin roman.
  • JAGAD. Arbetet med elefanten på Naturhistoriska museet i Göteborg blev slutet för äventyraren, konservatorn och naturfilmaren David Sjölander som Mattias Hagberg har skrivit en roman om.

Annons

Ibland, när jag skär upp en köttbit, brukar jag föreställa mig vad framtida generationer kommer att lämna för dom över den handlingen, om den kommer att förpassas till samma historiens skamvrå som att äga slavar och piska sina barn.

Jag kan inte försvara mig med att jag inte visste bättre. I synnerhet inte efter att ha läst journalisten Mattias Hagbergs essäroman ”Herredjuret”, ett slags dialog med äventyraren, konservatorn och naturfilmaren David Sjölander, avliden 1954 efter att strapatsfullt liv med otaliga djur som har fallit för hans dödliga vilja, där den stora triumfen – elefanten i Göteborgs Naturhistoriska museum – blev hans fall. Arbetet med att montera elefanten tog kål på honom.

Romanens berättare går i clinch med Sjölander och, i förlängningen, hela den koloniala kulturen; den västerländska vita mannen som herredjuret, den självklara gravitationspunkten:

”Ju längre in i din värld jag tränger desto större avstånd känner jag. Allt detta dödande. Allt detta katalogiserande. Denna självklara inställning att människan finns i centrum och har rätt att lägga världen under sig – beskriva den, visa upp den, förgöra den.”

Filosofen Jacques Derrida har skrivit att vår systematiska utrotning av djur, som föds upp blott för att slaktas, är som om nazisterna hade ”låtit sina doktorer och genetiker med hjälp av artificiell insemination, se till så att det ständigt föddes nya människor som enbart skulle växa upp för att i aldrig sinande antal möta helvetet i dödslägren”.

Derridas groteska argumentation, som likställer människor med djur, sätter fingret på varför jag inte dras med av Hagbergs vidräkning med människan, herredjuret. Eftersom jag vägrar att se likheten mellan köttdisken och Auschwitz skriver jag under på att människan är herredjuret.

Det jag nyss skrev kan säkert grävas fram av en framtida forskare som ett exempel på kvardröjande, unket tänkande i det tidiga 2000-talet.

För det är väl dit vi är på väg? En uppvärdering som likställer djuren med människan, som inte ens ser den åtskillnaden mellan två djurarter.

Mattias Hagbergs berättare bär på den där oförsonliga besattheten som man ofta möter i diskussion med veganer, det illa dolda föraktet för likätaren framför dem. Långt in i boken skaver polemiken mot en sedan länge död man, en produkt av sin tid med vilken en diskussion är lönlös, men mot slutet löser Hagberg problemet på ett elegant sätt.

Vi är förresten inte färdiga med att peka finger mot herredjuret denna litteraturvår. Snart anländer Jonathan Safran Foers ”Äta djur” till bokhandeln.

Mer läsning

Annons