Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att prata om ondskan är på modet igen

/
  • INTRESSERAD AV ONDSKA. Författaren Ann Heberlein.
  • ONDA ANDAR? I essän ”En liten bok om ondska” söker Ann Heberlein efter ondskan i exempel från svarta rubriker från de senaste åren. Den förvridna religionen i Knutby, Josef Fritzls källare och dubbelmördaren Anders Eklund.

Annons

Även ondskan följer modets cykler. Under vissa tider ligger den i träda, till förmån för andra förklaringsmodeller, för att under andra perioder återvända som en kraft i debatten, likt en fasansfull moderest från 80-talet som vägrar att dö.

Delen om ondskans tidvatten under historien är den mest intressanta i Ann Heberleins bokessä ”En liten bok om ondska”. De onda handlingarna är konstanta under mänsklighetens historia, men ondskan i sig, i form av en svavelosande skugga, behöver ett gynnsamt klimat för att få fäste. Under andra perioder finns förklaringen annorstädes, djupt nergrävda i hjärnan eller i själva samhällssystemet.

Vi har under de senaste åren levt i en tid när ondskan har fått rida fritt över debattlandskapet, likt Nazgûlerna i ”Sagan om ringen”. På ett internationellt plan efter 11 september och Bushs korande av ”ondskans axelmakter” såväl som i Sverige, där mördaren Anders Eklund fick oss att vända blicken mot mörkrets hjärta istället för hjärnans brister. ”Det är inte längre vulgärt och osofistikerat att tala om ondska. Det är inte längre tabu att döma människor som onda”, skriver Heberlein efter att ha kontrasterat Hannah Arendts motvilja mot begreppet ondska i ”Den banala ondskan” från 1964 mot samtidens diskussion.

“Is evil something you are or something you do?” frågar sig Morrisey i en låttext, och Heberlein koncentrerar sig på frågans senare del och ser ondskan som någonting konkret, som vi drabbas av, och inte som ett metafysiskt fenomen. Onda handlingar finns – men existerar också onda människor?

Med en rad aktuella exempel från de svartaste av svarta rubriker söker Ann Heberlein svaret på sina frågor. Från Josef Fritzls källare via kannibalen Armin Meiwes kök till skogsvägen där Engla Höglunds kropp hittades, flyter författaren med i nyhetsfloden för att samla sitt material. Hon luskammar även litteraturen efter exempel på ondska, och hittar den i allt från Raskolnikovs höjda yxa i ”Brott och straff” till pojkön i ”Flugornas herre”. Exemplen känner vi vana läsare av Heberleins bidrag i dagspressen igen; när kultursidor vill grotta ner sig i groteska mordhistorier från nyheternas kriminalfall, ger Heberleins byline – som teologie doktor i etik – en sofistikerad air åt blodpölen.

”Det här är en bok med små anspråk: En liten bok om ondska”, skriver hon inledningsvis, och värjer sig därmed för kritik. Även utan denna brasklapp hade det varit svårt att kräva fler slutgiltiga svar från Heberlein, men trots detta störs jag av det myller av frågetecken som texten kryllar av. Hon citerar flitigt andras texter samtidigt som hennes egna tankar är besynnerligt svårfångade. För den som vill ha en snabbguide till det som har skrivits och tänkts om ondska tidigare är däremot ”En liten bok om ondska” utmärkt.

Men även om konklusionen är diffus, ter sig frågan om det finns onda människor till slut irrelevant, ty även om de genuint onda individerna existerar kan de inte ensamma ansvara för världens samlade onda handlingar. Ondskans grepp är så starkt eftersom den växer så bra i likgiltighet, eftersom vi gödslar den med våra bortvända blickar. Genom att läsa Ann Heberleins bok stirrar vi, trots textens brister, ändå för en gångs skull ondskan i vit-ögat. Om vi bara hade samma blick när vi höjer blicken från bladet…

Mer läsning

Annons