Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att slåss för vad man tror på

Den svåra vägen till en färdig roman del 3

Annons

Det är maj 1958. Stålstaden rustar för fotbolls-VM. Emilia hänger ut genom fönstret och drömmer om att vara någon annanstans eller någon annan. Hela sitt liv har hon cyklat utan att komma fram, och nu är hon över fyrtio och har visst inte kommit längre än till en lägenhet på Hyttgatan. Från sjätte våningen har hon utsikt över kanalen, Villa Vibo, Järnvägsstationen. Drömmarna törs inte sträcka sej längre än till Storsjön. Det blir ju en skam när man inte förmår leva som man vill. Man glömmer bort att se vad man bär med sej, eller så kan man inte se det alls. Och så kommer andra, som Irma Frölander, och säger att det bara är att liksom veckla ut vingarna. Och då måste man antingen fnysa eller skämmas ännu mer.

Emilia lever med Hugo och en flicka som bara är till låns. Det är Karins dotter. Emilia är ingen mamma, hon är bara en som älskar. Hugo har inte samma sorts kärlek och oro i kroppen. Han tror att det viktigaste är att släppa taget. Emilia tror att det är viktigare att hålla hårt. När flickan träffar Sten Malmborg blir olikheterna en avgrund. Vad är respekt för integritet och vad är att överge? Dom borde kanske kunna prata om det, men dom kan inte.

Från förlaget kommer en lista med punkter. Det kallas önskemål om ändringar, kanske kan det också kallas krav. Uppbrottet måste vara tydligare och ljusare, skriver dom. Jag ska till att ändra när jag märker att det inte går, att det gnager i kroppen. Det är ju det som romanen handlar om. Att krav på tydlighet och sammanfattningar begränsar oss. Ängsligheten som blir om man inte följer normer och regler. Definitioner som spikas fast så hårt in i huden att man snart nog inte kan röra sej. Längtan som växer och spränger. Kanske måste man ta bort nånting av sej själv för att överleva, eller i rädsla för att inte höra ihop.

I skrivandet finns min röst, men ibland stramas det området åt; i det att jag börjar lyssna mer på andra än mej själv. Osäkerheten inför dom egna åsikterna, som om dom måste vara huggna i sten innan dom kan yttras, eller att alltid tänka att andra vet bättre. Som när min make föreslog att det var Hugo som borde lämna och jag tackade och skrev om, fast jag egentligen visste hur det måste vara. Hugo är en bra karl, den bästa tänkbara, men i Emilia växer ett motstånd som inte enkelt låter sej beskrivas. Hon vaknar inte en morgon och tänker: Uppbrott! Fåglarna sjunger inte i björkarna utanför. Om stråkar spelar så gör dom det otydligt. Hugo vill att det ska bli en förändring, vill att hon ska vara ömmare mot honom, närmare. Emilia säger att hon inte kan. Kanske blir hon rädd eller så blir hon arg över att förändringen är hennes ansvar; att han inte kan förstå. Kanske är det idiotiskt av henne att lämna, eller så är det skitbra. Sånt går aldrig riktigt att säga. Vi är nästan alltid mycket klokare och starkare än vad vi tror men våra handlingar har djupa intrasslade rötter. Det går inte att börja på noll, hur gärna vi än vill. Men kanske är det vackert att tänka att våra handlingar sträcker sej bakåt, framåt, beror av andra. Kanske är det sammanblandade och svårutredda en ynnest. Kanske måste man samtidigt släppa taget och hålla riktigt hårt.

Jag önskar att min bok kan få tillåtelse att vara sådan att det är osäkert om stråkarna spelar vackert eller falskt, jag önskar att vi inte måste förvänta oss att ”höra rätt”, för det kanske inte finns ett sådant facit, och jag tycker det är ganska skönt. Billy Holiday sjunger ”Don´t Explain”. Cat Power sjunger en cover. Jag lyssnar på den och hoppas på mod att identifiera min magkänsla och kraft att slåss för det jag tror på. Utan att för den skull begära att jag ska känna likadant i morgon.

Emilia packar sin väska. Hon måste inte veta. Men hon måste faktiskt gå. n

 

Fotnot:

Under tre söndagar har vi nu fått följa författaren Anna Jörgensdotter i skrivprocessen bakom romanen ”Bergets döttrar”. På morgondagens kultursidor publicerar vi ett utdrag ur den ännu opublicerade, och ännu inte helt avslutade, romanen.

 

Mer läsning

Annons