Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Augustprisvinnaren – storartad, gripande, omtumlande, allt!

/

Annons

Bröder och systrar, ge dem till mig. Ge mig era barn ...! vädjar Chaim Rumkowski där han står på provisoriskt podium, ett rangligt bord, på Brandförsvarets gård på Lutomierskagatan i Lodz. Polens andra största stad har förvandlats till en gigantisk fängelsebunker, en stad, närmast en stat, i staden: ett judegetto.

Året är 1942. Nazisternas förintelsefabriker är i full drift. Chaim Rumkowski, juderådets äldste, har av nazisterna utsetts till ledare för gettot i Lodz. Ett arbete som han skött nitiskt, professionellt till perfektion sedan 1940, till nazisternas stora tillfredställelse. Allt för att göra det bästa möjliga, eller åtminstone minst dåliga, av en förryckt, ofattbart cyniskt, obegripligt omänsklig verklighet. Åtminstone anser Rumkowski själv att han gjort ett bra jobb.

Rumkowskis tal den där septembereftermiddagen är en nyckelscen i Steve Sem-Sandbergs stora, oerhört ambitiösa och brett anlagda dokumentärroman ”De fattiga i Lodz”. Boken är rejält underbyggd av fakta och samtida vittnesmål. Sem-Sandberg utgår från den så kallade gettokrönikan, tre tusen sidors redogörelse för livet i Lodz, som i hemlighet nedtecknades under gettots existens 1940–1944. Och som delvis är enda spåret av stadens judar.

Före kriget levde en kvarts miljon judar i Lodz. Ett försvinnande fåtal överlevde.

Till romanens mest storartade förtjänster hör att Steve Sem-Sandberg ger många av dessa människor röster. Verkligen röster. Och räddar dem på sätt och vis undan glömskan.

Visserligen framträder Chaim Rumkowski och ett par andra gestalter i förgrunden, men ”De fattiga i Lodz” är snarast en kollektivroman, en väldig, omtumlande muralmålning som i all sin detaljrikedom och mångfald ger liv åt alla de försvunna och döda. De industriellt mördade.

I september 1942 beslöt nazisterna att deportera 20 000 undermåliga judar från Lodz. Rumkowski fick order att göra deporteringen så smidig som möjligt. Motvilligt, likväl energiskt gjorde Rumkowski, som alltid, sitt jobb: Ge mig era barn!

De som skulle deporteras var barn, gamla, svaga, sjuka, alltför undernärda. Det vill säga människor som inte kunde bidra till det i nazisternas ögon föredömligt effektiva arbetsläger som Lodz förvandlats till under Rumkowskis hårdföra ledning. Också detta en bisarr omständighet: judarna i Lodz fabriker tillverkade kläder åt tyska armén.

Rumkowski hade redan skrivit kontrakt och sedan länge samarbetat med djävulen, men i sitt tal passerar han avgörande en gräns. Han väger människoliv mot människoliv. Lakoniskt, ofattbart cyniskt, förklarar han att det varje dag ljuder luftvärnssirener över våra huvuden. Alla måste springa och söka skydd. I det läget är barn och gamla bara i vägen. Det är därför bättre om de avlägsnas. Vilket alla visste, även om få i detalj kände till förintelselägren, var liktydigt med: utrotning.

”De fattiga i Lodz” är en oerhört gripande, smått monumental roman som genom ett myller av människor gestaltar gettolivet med en förbluffande nyansrikedom och känsla av närvaro. Puls.

Sem-Sandberg lyckas dessutom skildra gettolivets trots allt ljusare sidor. Den paradox som Imre Kertész, låt vara apropå Auschwitz, kallat stunderna av lycka. Inget däggdjur är så anpassningsbart som människan.

Sem-Sandberg skildrar svälten och umbärandena, epidemierna och självmorden, nazisternas barbari och lika nyckfulla som ofattbara brutaliteter, kravallerna och strejkerna, desperationen och galenskapen. Men, givetvis, fanns också i detta helvete en vardag med vardagliga bekymmer och glädjestunder. Man kunde faktiskt, om man hade pengar, gå på revy.

Sem-Sandberg registrerar och gestaltar, ger röst åt stumma och döda. Han dömer ingen, inte ens den fasansfulle maktmänniskan Rumkowski som utnyttjade alla människor i sin närhet. Som det inte redan vore nog: han var en våldtäktsman. Pedofil.

Genom bokens sexhundra sidor framstår Rumkowski alltmer som djävulen själv. All världens samlade ondska tycks ha inkarnerats i hans kropp. Likväl förmår Steve Sem-Sandberg göra honom levande och om inte begriplig så trovärdig.

Vad som gör Rumkowski så fruktansvärd och skrämmande är just att han inte framstår som en demon. Utan, faktiskt, som en människa. Som du och jag.

Mer läsning

Annons