Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bästa barnböckerna

/
  • Självklar. Barbro Lindgrens böcker bär man med sig hela livet. I år har de kommit i nytryck – efterlängtat.
  • Två serier. Sparvel-böckerna, och den som handlar om ett lite äldre barn, nu försedd med Barbro Lindgrenfotografier.

”Jag tycker om att vara ärlig, jag orkar inte hålla på och konstra till allting.” Så säger författaren Barbro Lindgren i en intervju apropå att hon skriver, alltid har skrivit, på ett sätt som fick kritikerna att förfasa sig över frispråkigheten i böckerna i ”Jättehemligt”-serien.

Annons

Det är inget konstrande. Det är bara alldeles självklart rakt in i hjärtat.

”Jättehemligt” var den första riktiga bok jag läste själv. Helt uppslukad och samtidigt frustrerad över att jag läste så långsamt ännu. Det är en bok, eller det gäller hela serien, som man bär med sig. Inte bara för att det var porten till en ännu pågående bokslukarperiod utan för att det är fantastiska böcker. Barbro Lindgren inte bara tar barnet perspektiv och gör det till sitt, hon är tioåringen som med blossande kinder skriver om hur hon och kompisen skrivit ”pitt” på papperslappar eller när hon beskriver hur tomt livet plötsligt blir och skolan känns så helt och hållet meningslös.

Hon är också det ännu yngre barnet, i böckerna om Sparvel, som handlar om när hon är mellan fem och åtta år gammal.

Båda serierna har kommit ut i nya upplagor på Karneval förlag i år, ”Jättehemligt” och de andra med fotografier på Barbro som barn och ”Sparvel-böckerna med enkla fina teckningar av sönerna Andreas och Mathias Lindgren.

Förra året kom hennes vackra, sorgsna, rättframma diktsamling ”Gröngölingen är på väg. Dikter för barn och vuxna” som talar om döden och existensen på ett sätt som är alldeles självklart, och som också gör ont.

Man kan tycka det är att ta i. Men alla borde läsa Barbro Lindgren. Årets julklapp till hela familjen, kan man säga. Garanterat härlig, ärlig och allvarlig jul.

Och så lite andra julklappstips:

Ulf Stark (text), Anna Höglund (bild) ”Pojken, flickan och muren”

(Berghs)

Att en bok om palestinska barns verklighet kan bli en vemodigt vacker berättelse om en bror som tar sig över muren för att plocka apelsiner hemifrån det riktiga, gamla hemmet, till sin syster som har sjuka ben och inte längre kan skratta låter kanske konstigt. Men det här är en av årets allra finaste böcker.

Sara Lundberg ”Vita streck och Öjvind”

(Alfabeta)

Augustprisnominerade boken om flickan Vita streck som målar raka strecken på vägarna och pojken Öjvind som plötsligt dimper ner i hennes färgburk och först gör henne arg men sen fylld av längtan när han snabbt blåser bort är vacker som en tavla av Chagall och rakt igenom underbar.

Benjamin Chaud ”Min kanin Sockan”

(Rabén & Sjögren)

Vad gör man med en kanin som är värdelös på att leka och när man själv blivit så stor att man behöver riktiga vänner? Sätter ut kaninen i skogen förstås. Benjamin Chaud (som illustrerat böckerna om Pomelo och Babo och de andra) målar lika frejdigt som vanligt i sin textdebut och berättelsen om Pojken och Sockan är både rolig och lite ruskig.

Pija Lindenbaum ”Gittan gömmer bort sig”

(Rabén & Sjögren)

Gittan får skäll av Hjördis barnflicka, som är coolast med sina lila naglar, och fryser till is. Skammen! Ångesten! Som alltid med Gittan är det de är alldeles mänskliga men inte så vackra känslorna som Pija Lindebaum tecknar. Och igenkänningen finns där förstås.

Moni Nilsson (text), Per Gustavsson (bild) ”Kompisen blir arg”

(Rabén & Sjögren)

Dockan favoriserar plötsligt Räven, viskar och tisslar, och plötsligt brister det för Kompisen och en argeld brinner i honom och han vill bara ha sönder och kan inte sluta. Alla kan identifiera sig, kanske ännu bättre för att Kompisen är en nalle och Dockan en docka och så vidare.

Émile Jadoul ”Kille-kill!”

(Rabén & Sjögren)

En vik-ut-och-känna-efter-bok för de minsta där man får killa hönan under klorna och åsnan på öronen. Fnissigt värre.

Joar Toberg (text), Yokoland (bild) ”Hej rädd”

(Rabén & Sjögren)

Alla är rädda, nångång. Joar Tiberg skriver så enkelt och fint om de olika sakerna som man kan vara rädd för och Yokoland fyller sidorna, själva bladen, med mättade färger och lika enkla teckningar.

Lisen Adbåge ”Stor-Emma”

(Natur & kultur)

Föräldrarna föser ihop Emma och Stor-Emma, uppnäst och retsamt tecknad, och det är precis sådär jobbigt som det är när man mot sin vilja måste umgås med nån. Och det blir en del drama, som vuxenvärlden fattar nada av. Rivigt och bra.

Anna Bengtsson ”Ny frisyr”

(Alftabeta)

En arbetsplatsskildring av en frisersalong blir en alldeles spännande, flödigt målad, bok. Det är Stellas mamma som har salongen, storebror Elton klipper också, mormor står i kassan och Stella själv samlar hår. Kunderna vill och vill inte klippas och alla är trötta när dagen är slut. Ungefär så.

Eva Lindström ”Apan och jag”

(Alfabeta)

På rim och med spretiga, uttrycksfulla bilder berättar Eva Lindström om det hemska när en kompis bara försvinner. Apan drar iväg och kanske hittar han en annan vän, funderar Jag, som förbereder för fest och längtar efter att träffa sin vän igen.

Anna-Clara Tidholm ”Allihop”

(En bok för alla)

Återutgivning av Anna-Clara Tidholms fantastiska bok där några av barnen på sexårs presenteras. Där är Frida Fredriksson som gillar ordning och vill bestämma, Evert Englund som är ensammast på sexårs, Rosita Valdez som bråkar med sin kompis, och några till.

Mer läsning

Annons