Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bättre blir det inte!

/

Ska du bara läsa en deckare i sommar, föreslår jag att du väljer den här.

Annons

Deon Meyers ”Tretton timmar” är en välskriven och ruskigt spännande berättelse som utspelar sig över, ja just det, tretton timmar, men förmodligen går fortare att läsa eftersom den håller läsaren i ett skruvstäd och vägrar släppa taget.

Detta är sydafrikanen Meyers fjärde bok på svenska. Den förra, ”Devils Peak”, utsågs till förra årets bästa kriminalroman. Också den var alltså bra. Men jag vill hävda att ”Tretton timmar” är ännu bättre. Den är tätare, roligare och lite mindre blodig än den förra.

En ung kvinna flyr för sitt liv upp över Taffelberget i Kapstaden. Hon jagas av ett gäng unga män, både vita och svarta.

Vid bergets fot tar sig polisen tidigt på morgonen an ett brutalt mord på en annan ung kvinna. Några timmar senare ska ännu ett mord rapporteras till polisen, nu av en medelålders man, en skivbolagsdirektör.

Två mord och en försvunnen flicka på flykt. Mitt i detta virrvarr av problem står kriminalinspektör Bennie Griessel, känd från Meyers förra bok. Där var han en supande polis på väg mot undergången. Nu kämpar han med alla krafter mot spritdemonerna, allt för att återvinna sin hustru och det äktenskap som han supit sönder.

Griessel har ännu ett problem. Polismakten har omorganiserats och själv har han blivit nästan lite för gammal i gården som vanlig mordutredare. Därför har han utsetts till ”mentor” för en rad handplockade (inkvoterade) unga, svarta och färgade poliser. Hans uppdrag är att hjälpa dem i arbetet. Det är en känslig roll och Griessel far som en skottspole mellan de olika mordplatserna och utredningarna. Angelägen att lösa mordproblemen men rädd att trampa sina adepter på deras känsliga tår.

Omkring honom formerar sig ett färgstarkt gäng poliser. Där är den milde men envise Vusi, den ytterligt bestämda Mbali Kaleni – en tjock zulukvinna som får kämpa hårt för att bli tagen på allvar som polis. Och den färgade polisen Fransman Dekker som anar diskriminering i varje andetag från omgivningen. Alla har de sina egna idiom, xhosa, zulu, afrikaans, som färgar deras språk.

Översättaren Mia Gahne har behållit vissa slanguttryck och utropsord. Man förstår inte allt (en ordlista i slutet hade inte varit fel), men de ger färg och liv åt bokens dialoger.

Pedagogiskt, fnös en kritiker i radion om den blandade skara poliser som Meyer målar fram. Så upplever jag det inte alls utan som en ganska trovärdig skildring av den unga ”regnbågsnationen” Sydafrika och dess stora problem att få alla kulturer och språkområden och erfarenheter att mötas i någorlunda samförstånd.

Enkelt är det inte. Griessels förre chef har blivt utmotad till en regional insatsstyrka utan några arbetsuppgifter och han vill sluta. Han är vit och ser mörkt på sin framtid inom polisen. Allt är politik och raskvotering, klagar han, och ”…om Zuma lir president ryker alla xhosa och zulu ska in, då ska hela skiten omorganiseras en gång till: ny hierarki, ny dold agenda och nya problem”.

Problemen till trots tonar Meyers Sydafrika fram som en dynamisk och levande vrå av världen, både ruskig och vacker. Och tro’t eller ej, den här skaran poliser lyckas faktiskt lösa flera av de brott som de möter under sin långa dag på jobbet.

Mer läsning

Annons