Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Begåvad, den där Karlsson

/
  • Skriver träffsäkert. Jonas Karlsson har inte bara spelat rollen som Strindberg, han är författare själv också.

Annons

Verkligheten skevar en aning i Jonas Karlssons (ja, skådespelaren) andra novellsamling ”Den perfekte vännen”.

Saker och ting är lätt besynnerliga, sådär så att man vid en första anblick knappt märker det utan bara förnimmer ett svagt drag av olust, över att nånting inte riktigt är som det ska.

Som i samlingens längsta novell, den om byråkraten som är så fyrkantigt övertygad om sin egen förträfflighet och inte kan begripa hur hela avdelningen sammansvärjt sig mot honom och försöker få honom att tro att det pedantiskt ordnade lilla kontorsrummet bredvid hissen och toaletterna bara existerar i hans fantasi.

Jonas Karlsson berättar med byråkratens röst, det är dennes perspektiv rakt igenom, och han gör det skickligt. Just sådär att man till en början inte fattar att nånting inte riktigt stämmer, att byråkraten må vara bajsnödigt regelstyrd men inte knäpp väl.

När Jonas Karlsson tar tid på sig och sträcker ut formatet blir det uppenbart att han är en begåvad skribent. Han kan bygga stämningar. Han hittar träffsäkert tonfallet.

Just det förmår han också att variera. Rösten blir tonårig i novellen om alla hjärtans dag-rosutdelningen på gymnasieskolan och den blir uppgiven i novellen om arbetslöse Tommy äter syltmackor och som låtsassover i morsans blommiga solstol.

Men de flesta noveller handlar om 30-nånting män (typ som Jonas Karlsson) och kompisrelationer, som Magnus Gabrielsson som försvinner (han är borta i en novell och en stund senare får vi historien om försvinnandet i en annan). Det är snyggt och det är fyndigt och man läser liksom med ett snett leende i skallen.

När det är som bäst går tankarna till Paul Auster (även om man inte blir sådär andlöst förtjust som man ju gärna blir när man läser Auster), när det är sämre blir det mer smart yta än nånting som verkligen berör.

Men det är helt klart begåvat. Och kanske dags för en roman nästa gång.

Mer läsning

Annons