Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Benke som tonårstjej

/
  • För bra! Bengt Ohlsson tar sig utmattande effektivt in i huvudet på en tonårstjej som flyttar från Baltikum till England i nya romanen ”Kolka”.

Annons

Med ”Syster” visade Bengt Ohlsson att han kunde ta sig in i huvudet på en liten flicka, och i den nya romanen ”Kolka” utför han en inbrytning som ter sig ännu svårare att genomföra utan att alarmet går: den medelåldersmannen inkarnerad i en tonårstjej. Sådana försök, som Tom Wolfes ”I am Charlotte Simmons”, brukar vara lika trovärdiga som kidnappningsvideor, men Bengt Ohlsson lyckas bra – för bra.

Berättarjaget i ”Kolka” flyttar från Lettland till England, där hennes far har träffat en ny kvinna. Hennes nya hem och nya familj i den brittiska överklassen framstår utifrån som en dröm, ett dockskåp fullt av möjligheter, men hon är vilsen i den nya verkligheten, en alien som har beamats ner från onga-bonga-landet till en sagoskimrande slottsmiljö. Onga-bonga är vad hon kallar sin forna balttillvaro, där minnet av modern fortfarande utgör en gravitationspunkt. En mejlväxling med en främmande man inleds, en konversation där hon tar på sig en roll – styvmoderns – och sätter upp en fälla för inkräktaren som har kommit in i hennes liv.

Bengt Ohlsson har skrivit en roman starkt närvarande i en fragmentariserad nutid, ett Europa som har öppnat de fysiska gränserna men som har behållit de mentala, och ett internet som med sin anonymitet erbjuder en identitetsupplösning. Han fångar bra konflikten mellan de forna öststaterna och västra Europa. ”Den här kvaddade människan behövde få känna sig belåten med sig själv, och vi var svaret på hennes böner. Herr onga-bonga och hans skabbiga dotter. Grottfolket. Hon ville gå omkring med oss som ett par medaljer runt halsen.”

Han har skrivit romanen med hennes röst, en forsande tonårsflod av ord, sammanlänkande av otaliga ”och” istället för skiljetecken. En ömsom självsäker ton, ömsom sårbar – en prosa som tycks fylld av dolda blåmärken. Men att spendera en hel roman i en tonårings röst är inte nödvändigtvis en njutbar upplevelse, och även om ”Kolka” har sina förtjänster, är den ändå ett steg tillbaka i författarskapet jämfört med ”Syster”.

Mer läsning

Annons