Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Big O – männens värld

/
  • SKILDRAR EN MANSDOMINERAD VÄRLD. Bernt-Olov Anderssons ”Balladen om Big O” är en roman om unga Olas musikdrömmar och längtan bort från bruket.

Annons

Ung man i tuff verklighet men med stora drömmar. Vi har läst om honom förr. I Bernt-Olov Anderssons nya roman heter han Ola och är kanthyvlare i en verkstad på det stora bruket. Han är en tonåring som visserligen lydigt följt den bana som fadern snitslat för honom men som vantrivs och drömmer sig bort.

Vägen till jobbet har funnits utstakad i hans klass och miljö och han har inte tyckt sig ha några val. Vägen ut ur vardagens tvång har han hittat i musiken.

Så fort Ola är fri från jobbet lägger han sig på sängen i det lilla rum som är hans i föräldrarnas lägenhet och lyssnar. Den han allra helst hör på är Roy Orbison, den amerikanske balladsångaren som var som störst på sextiotalet (men inte bara då, tänk på ”Pretty Woman”).

Ola suger i sig varje ton och varje ord ur Orbisons repertoar. Han kan texterna utantill, han sjunger låtarna för sig själv och när han så småningom köper sig en elgitarr är det för att spela som Orbison. Ha musikgrupp, stå på scenen och försöka skriva egna låtar.

Så blir Orbison både en symbol för friheten och Olas väg ut ur tvånget.

”Balladen om Big O” följer Ola genom några vilsna tonår när han börjar stå på egna ben, utan föräldrarnas stöd eller hinder. Han har hittat sin roll på jobbet och där går det hyggligt för honom, bortsett från en del krakel med några jobbarkompisar som inte gillar hans långa hår; i gengäld har han stöd av den störste och starkaste av dem alla.

Hemmet är starkt präglat av jantelagen. Pappan har förlorat en arm i kallvalsverket och han är förbittrad på allt och alla och många ilskor går ut över sonen, ”ungjäveln”. Modern är den ständiga medlaren. Men hon är så vagt tecknad i romanen att hon aldrig får liv och karaktär.

Med tiden kommer det till några rejäla bråk mellan far och son. Utbrott som författaren tecknar trovärdigt. Ingen av dem är utan skuld. Just därför känns sonens tal till fadern vid dennes dödsbädd som en onödig lust att förklara. Det hade inte behövts.

Bernt-Olov Andersson berättar här i korta kapitel, som verser i den ballad som titeln talar om. Det är en bitvis poetisk text och den är allra bäst, alltså riktigt riktigt bra, när den gestaltar livet på Kanthyvlingen, alla ljud – slammer, röster, muller – och alla odörer som tränger sig på. Och så livet vid maskinen som är på en gång monotont och stressande.

Den är en männens värld som Andersson skildrar. På bruket är det nästan bara män och hemmet domineras av spänningen mellan far och son.

Också den försiktiga frigörelsen sker i en männens värld. Alla de band, musikgrupper, som romanens Ola bildar består av killar och bara killar.

Flickor förekommer i Olas drömmar och i utkanten av hans kosmos. Men de är honom främmande, de lockar och skrämmer honom och aldrig släpper han dem inpå sig.

Jo, så kan det säkert ha varit för en ung och osäker man på 60-talet när den här romanen utspelar sig. Det var några år innan ”den nya kvinnorörelsen” kom och satte spår också i brukssamhället Sandviken.

Men vid det laget har Ola hunnit bli vuxen och gå vidare både med musiken och livet, kan man gissa.

Ungefär som Sandviken-författaren Andersson själv har gjort, en resa som vi nuförtiden kan se spåren av i hans verktygsbod (artikelserie) här på kultursidan. n

Mer läsning

Annons