Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bilder från hemvändare

/

Det är en 300-sidig fotoresa in i Värmland under ett millenniums sista decennium och nästa årtusendes första.

Annons

Fotograferna Anders Petersen och JH Engström har båda sina rötter i detta landskap, detta mytomspunna ”Ack värmeland du sköna”. Att återvända hem är ju en reell möjlighet för alla som en gång lämnat sitt ursprung och för allehanda konstnärer än mer så, möjligen.

Här är det kameran som fångar in och visar upp ett Värmland som både känns igen och som har förändrats med tiden. Åtminstone är det den känslan man får när man betraktar bilderna. De är många (bara bilder, ingen text i denna coffee table-bok) och rätt homogena vad gäller val av motiv: öde natur och människor i närbild.

Anders Petersens foton är svartvita, vilket skänker ett slags tidlöshet och en ovisshet om rumslighet, åt dem. De skulle kunna vara närsomhelst, var som helst och människorna skulle kunna vara – vilka som helst. Däri ligger en frihet, inte minst i porträtten som trots att de är närgångna aldrig känns som om de kryper över den där gränsen för den fotograferades integritet.

Inte sällan skildrar Petersens bilder en intim (rå rentav) sexualitet (en kvinna i en skogsglänta med en dildo i ett snöre om halsen och en man på marken nedanför, ett äldre par som tungkysser varandra på dansbanan, ytterligare en annan med manshänder på kvinnobröst). Men den blick som med en kamera annars kan vara så skoningslös, kommer aldrig riktigt åt personerna den fångar. Är inte ute efter det heller. För att tala med slitna termer: här förekommer ingen objektifiering.

I JH Engströms fotografier är det något annorlunda. En annan känsla, hans bilder är mycket mer påtagligt dokumentära, de är mer bundna till sin plats och sin tid. En rad porträtt av ungdomar – sommarkväll, utomhus, kanske vid en konsert? – påminner inte så lite om den Sisley-kampanj som upprörde i slutet av 90-talet. Om nån minns den?

Där låg kvinnor utslängda i gräset lite här och var, förmodat utnyttjade och visade kläder. Så är det inte i JH Engströms bilder, långt ifrån, men estetiken är slående lik. Något med färgsättningen och ljuset framför allt, men också med den sårbarhet som ”modellerna” uppvisar. De är inte alls i lika nakna och intima situationer som människorna på Petersens bilder. Men ändå. De känns mer utsatta. Utlämnade åt blicken på dem. I det här fallet min, och det är jag inte helt bekväm med. Det känns som om jag ser något som inte var avsett för mina ögon.

Där Petersens människor skulle kunna vara vilka som helst, är Engströms oftare och mer påtagligt ur ett visst samhällsskikt. Det är en sorts ”working class hero”-känsla över alltihop. Jag tänker mig att inte sällan är hemvändaren också en klassresenär. Och det finns en inneboende problematik i detta återvändande till något man på fler än ett sätt lämnat. Svårt att undvika ett perspektiv som är utifrån och uppifrån.

Det hör också samman med blicken på landsbygden. Den och de människor som befolkar den får ofta representera ett slags autenticitet. Här också en skildring av det genuina, människor som är på riktigt. Och ändå: vi vill inte ha deras liv. Den dubbla blicken vill jag inte överta. Petersen lyckas bättre med att låta mig slippa den. n

Mer läsning

Annons