Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blodigt ungt allvar för alla

/

”Tänk seriöst, om alla människor – och inte bara fram tills man är tio, elva år – la en stund, säg en timme, varje dag hela livet på att göra något bara för att det är kul. Fatta vad annorlunda allt skulle se ut då!”

Dessa rader är hämtade ur Åsa Anderberg Strollos ungdomsroman ”Blod”.

Annons

Orden träffar precis rätt, för hur ofta gör vi människor egentligen någonting bara för att vi själva vill? Hur ofta läser du en bok endast för att du vill läsa boken? Inte för att boken ingår i ett skolarbete, ”alla andra” har läst den, det känns som ett ”måste”…nej, just för att du vill?

Jag har under de senaste veckorna läst fyra romaner skrivna för den yngre delen av befolkningen. Förutom ”Blod” är det Monika Hääggs debutroman ”Solbarnet”, ”I satans tjänst” av Tess Gerritsen och ”Det är jag som är Lisa” av Moa-Lina Croall. Den sistnämnda riktar sig till de allra yngsta som precis har börjat läsa själva. Att skriva den typen av litteratur är svårt. Ofta känns det som att författaren skriver ”som” barn istället för ”för” barn. Precis som många pratar bäbisspråk med sina små är flertalet barn/ungdomsböcker skrivna lite på samma sätt. Barn är dock smartare än vi tror bara de får en chans att visa det och tänka själva.

Till en början kändes ”Det är jag som är Lisa” endast som en massa uppradade meningar. Som att du lyssnar till en konstant pratande sexåring som säger precis vad han/hon tänker. Dock får sig berättelsen ett rejält uppsving mot slutet. Lisas livssituation med en mamma som aldrig vill komma hem, en pappa som enbart jobbar, farmor som inte längre vet vem Lisa är och killarna i skolan som bara retas berör. Trots många tunga ämnen är de skrivna på ett lättillgängligt sätt och boken bjuder även på mycket glädje, värme och kärlek.

Moa-Lina Croalls bok får alltså ses som en barnbok avsedd att läsas av barn. Däremot anser jag att både ”Blod”, ”Solbarnet” och ”I satans tjänst” kan läsas av en betydligt bredare läsekrets.

”Solbarnet” är en historisk äventyrsroman som utspelar sig under bronsåldern. Med ett målande språk, som genast sätter igång bildskapandet i huvudet, berättar Monika Häägg med spänning om den föräldralösa flickan Fry. Under hårda förhållanden växer hon upp på Nygården där hon får slita med alla de tunga sysslorna, precis som en slav.

En kväll blir Fry anklagad för att ha stulit offergåvorna till det stundande Våroffret. Hon döms till att bli den första människa på mycket länge som ska offras levande till Gudarna. Ska Fry kunna använda de krafter som hon har inom sig för att bevisa att hon är ett Solbarn, utvald av Solgudinnan och slippa gå offerdöden till mötes? Om vi i dagens samhälle tycker att olika religioner får människan till att göra och tro de mest konstiga och fasansfulla saker, så var det ingenting mot vad som hände under bronsåldern.

I ” I satans tjänst” är det också tro och mörka krafter som spelar huvudrollen. På julaftonskvällen hittar Bostonpolisen en kvinna brutalt mördad i sitt hem. Huvudet är avhugget och på ena väggen har mördaren ristat in det latinska uttrycket för ”Jag har syndat”. Spåren leder polisen till det hemliga sällskapet Mephistostiftelsen, en grupp människor som ägnar sig åt att studera och analysera djävulen.

Denna bok är ingenting för kräsmagade då den innehåller en rad ruggiga och morbida scener men nog så spännande och tankeväckande. Tankar på min egen tro och vad som egentligen händer efter döden väcks till liv under berättelsens gång.

Så har vi till sist ”Blod”. Jag har läst Åsa Anderberg Strollos första roman ”Bryta om” och måste säga att hon verkligen behärskar skrivandets konst. Hennes språk känns nästintill poetiskt och lekande. Det är inte direkt några lätta ämnen och solskenshistorier som målas upp men Åsa Anderberg Strollo gör det på ett sätt så att det inte känns psykologiskt, tungt och ältande.

I ”Blod” möter vi 14-åriga Ida. Ida hittar ett brev som hon inte borde ha hittat och plötsligt ställs hela hennes tillvaro på sin spets. Vad är egentligen sant och vem kan man lita på? Tänk om hon har levt 14 år med en pappa som egentligen inte är hennes riktiga pappa?

Detta tunga ämne varvas med kompisprat och kärleksbekymmer som ger en behaglig kontrast och lättar upp handlingen. Dock anser jag att författaren hade kunnat tagga ner lite vad gäller Idas oro gentemot naturen och klimatet. Att skriva om en för varm höst, fåglar som inte flyger söderut och Idas val att inte äta kött känns mest bara klichéartat och fyller i mina ögon ingen annan funktion än att ge läsaren ett litet stygn av dåligt samvete för att vi till exempel inte köper kravodlade tomater eller tvättar våra kläder för ofta.

Trots denna lilla känga är min åsikt att ”Blod! är en ungdomsroman som kan läsas av alla; de ungdomar som är mitt i den tid av känslostormar som Ida går igenom, de ”unga vuxna” som fortfarande kommer ihåg hur det känns och de föräldrar/andra vuxna som vill försöka minnas och förstå.

Nu tycker jag inte att du ska läsa någon av dessa böcker bara för att jag rekommenderar dem utan, precis som jag skrev i inledningen, för att du vill läsa dem. Upptäcker du efter några sidor att den inte var någonting för dig, lägg den åt sidan och försök med en ny. Livet är för kort för att ägnas åt tråkig skönlitteratur!

Mer läsning

Annons