Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Boken bakom filmen

/
  • De besvikna livens krönikör. Richard Yates har kallats den främste skildraren av ”the age of anxiety”, ångeståldern, då USA försökte hitta sin identitet mellan andra världskriget och ungdomsrevolternas 60-tal. I höstas gav hans ”Revolutionary Road” ut i en ny version. Foto: Norstedts

Det bittra, självhatande förortsparet i ”Revolutionary Road” är ett perfekt exempel: Få författare har beskrivit medelklassens diskreta harm som Richard Yates.

Annons

 

”Den mest sorgsna författare Amerika skapat”. ”De besvikna livens krönikör”. ”Författarnas favoritförfattare”. Tre fraser som använts för att beskriva amerikanen Richard Yates (1926–1992).

Man skulle också kunna kalla honom en kvinnohatare, en galen alkoholist, en man som åkte in och ut på institutioner, sprang runt naken och kallade sig Messias, som fortsatte röka fastän han hade sjuka lungor och, slutligen, syrgasmask. En man som genom livets alla svek och misslyckanden bara höll fast vid en enda sak: sitt skrivande.

Du hade inte läst det här, och få människor hade i dag läst Richard Yates, om det inte vore för filmatiseringen av ”Revolutionary Road”. Boken kom ut 1961 och förde i kritikernas ögon direkt upp honom bland USA:s stora författare. Men samma ögon skulle snart vändas åt andra håll. Yates nådde aldrig lika högt som i sin debut.

När ”Revolutionary Road” på bio med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna som medelklassparet Frank och April Wheeler, är den ett perfekt tillfälle att studera Richard Yates litterära universum. Det var nämligen med karaktärer som makarna Wheeler som han fortsatte att befolka detta universum under resten av sin karriär.

Frank Wheeler är i trettioårsåldern; en veteran från andra världskriget, en kontorsråtta med ett hjärndött jobb, en anonym förortsvilla och en fru som, förmodligen, inte älskar honom längre.

Frank och April Wheeler är typiska Yatesfigurer såtillvida att deras tragedi inte är att deras drömmar slås sönder utan att de vägrar ge upp drömmarna till och med när de ligger där på golvet krossade som ett paket ägg.

Yates romaner och noveller bågnar av män (och någon gång kvinnor) som känner sig utvalda, men som redan i den yngre medelåldern vet att de misslyckats med att nå upp till sin fulla potential. Att potentialen kanske aldrig funnits där vägrar de erkänna, och just denna deras vägran leder till evig bitterhet.

Det är gapet mellan den amerikanska drömmen och den amerikanska verkligheten som utgör djupet, i dubbel bemärkelse, i Richard Yates prosa.

Richard Yates skrev nästan hysteriskt självbiografiskt. Han var själv krigsveteran, jobbade med pr, vantrivdes och gick igenom två skilsmässor. Både Yates mamma och pappa har dykt upp som karaktärer i hans böcker; pappan Vincent under sitt riktiga namn, mamman Dookie maskerad som – Pookie.

Yates dotter Monica är för övrigt inspiration till Elaine i ”Seinfeld” (manusförfattaren Larry David dejtade henne) och i ett avsnitt finns Yates själv porträtterad som den galne författaren Alton Benes.

Richard Yates böcker såldes aldrig i stora upplagor. För brödfödan jobbade han som skrivlärare och, under en kort period, talskrivare åt Robert Kennedy. Hans bostäder på olika håll i USA beskrivs som skrämmande lika; någon bokhylla, ett kylskåp med sprit, ett bord för skrivmaskinen, omgett av cigarettfimpar och ihjältrampade kackerlackor.

En passande miljö för en man som under hela sitt liv fortsatte att röka, dricka och framför allt skriva, att plöja vidare i den rena, okonstlade prosa som aldrig drar uppmärksamhet till sig själv men som är så framgångsrik i att stillsamt markera tidens oundvikliga och besvikna gång. (TT Spektra)

av Erik Helmerson

Mer läsning

Annons