Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bokvimmelkantig

/

Bokrean, Gävle, dag två. Mitt på blanka eftermiddagen och folkigt. Men bokrean är ingen ungdomsgård. Jag möter många äldre. Alla har kassar prydda av bokrealoggan, på de yngres kassar står det Ginatricot.

Annons

Några tonåringar har förirrat sig in i gångarna. De ryggar omedelbart för tonårshyllan som om den brändes. Men att ägna sig åt nostalgi är okej. De kollar ogenerat i bilderböckerna. Då syns det hur himla längesen det var som de var barn.

Annars är det pensionärerna som köper Nalle Puh och Stora boken om dinosaurier, välvilliga gåvor till barnbarnen.

Hundratals exemplar av Anna Jörgensdotters ”Bergets döttrar” bildar just ett helt berg, på ett alldeles eget bord. Bokhandeln tror på Sandvikenförfattaren som till och med blivit Augustnominerad. Det gör den rätt i.

Först ser trängseln störst ut runt matböckerna. Baka ditt eget bröd och glada grytor. Men skönlitteraturen drar minst lika mycket. Det fingras kärvänligt på Gavalda, hon är populär.

Jag håller andan när en kund väljer att bläddra i ”Ruth Maiers dagbok” istället. Tänker köp köp köp som ett mantra. Fungerar inte.

Personalen fyller på med inbundna Norgehistorier. På en hylla gapar ett hål, kan vara efter Jan Mårtenson. Deckarläsarna lassar för sig högvis av allt som det står spänning på. De har redan läst bästsäljarna. Nu lockar vad som helst. Det gäller att ha på lager.

Håkan Nesser ser ut att finnas i alldeles för många exemplar. Hans reabok ”Maskarna på Carmine Street” är ingen kriminalroman, nej.

Fler och fler bokflanörer droppar in. Man flyttar sig artigt åt sidan för att inte störa sikten för varann. Man vill ju inte råka skymma en Nobelpristagare. Det är kanske en värre synd än att skymma Brynäslimpan på Ica Matnära.

Det är en högtidsstund i bokhandeln såna här dagar. Om jag har påstått annat tidigare så tar jag tillbaka det.

Nu kan jag inte få nog av den förväntan som lyser om människorna som går iväg med sina fyllda kassar. Det är deras förväntan jag samlar på mig och tar med hem.

Jag hoppas åtminstone några av de andra fick med sig Johan Klings ”Darling”.

Mer läsning

Annons