Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bonnigt är bra

Annons

Flygfotografen Lars Bygdemark porträtterar Sverige från ovan. På en av hans bilder som just nu visas på Länsmuseet i Gävle kan man se en liten öppning i storskogen som breder ut sig. Bara skog. Och ett ensamt hus i skymningsljuset.

Det finns fortfarande folk som bor så i Sverige. Vid slutet av en slingrig väg. Långt från andra.

Och det behöver inte ens vara Norrland för att man ska hitta ensliga gårdar där en sliten skylt förkunnar Bilmek.

I den här miljön utspelas debutförfattaren Camilla Ceders kriminalroman ”Fruset ögonblick”.

En bilmekaniker hittas skjuten på sin gårdsplan. Mördaren har dessutom massakrerat hans kropp genom att köra fram och tillbaka med bilen.

Christian Tell från Göteborgspolisen utreder. Han är som en solkigare kommissarie Winter, en smygrökande ordningsmänniska med avtrubbat känsloliv som viljelöst inleder en kärleksrelation med ett vittne.

I romanen finns också återblickar till händelser tolv år tidigare. Det dröjer innan man förstår hur dessa kan kopplas till mordet. ”Fruset ögonblick” är nämligen en både omfångsrik och omständlig roman. Mer fokuserad på hur människor påverkas av det sociala arvet, än kriminalgåtans konstruktion.

Mycket plats ägnas åt att presentera Tell och hans polisgrupp – förmodligen tänkta att återkomma i ytterligare böcker. Bland medarbetarna finns en utarbetad småbarnförälder, en ung man med invandrarbakgrund och en medelålders mansgris. Det vill säga ett liknande persongalleri som hos Camilla Läckberg.

”Fruset ögonblick” är ingen dynamit på den svenska deckarmarknaden. Och ändå har boken, i Mankells, Läckberg och Marklunds spår redan sålts till flera länder. Bland annat Tyskland, Holland och Italien, skryter förlaget.

Därför att glesbygden är så exotisk?

Därför att Camilla Ceder har samma perspektiv som Bygdemark?

På ett annat av hans fotografier syns röjningen för ett nybygge i mattan av trädkronor. Man föreställer sig ett ungt par som valt att skapa sig sin egen lilla värld mitt ute i ingenstans.

Det får mig att tänka på en tomt som jag brukar passera på vägen till sommarstugan. En dag stod där ett monteringsfärdigt hus. Och sen har det växt från år till år. Först veranda, gäststuga, vedbod, springbrunn och staket runt om. Sedan gungorna, lekstugan, kaninburen, hundgården och hästhagen.

Så nej, hoppet därute är inte dött. Även om macken och konsumbutiken har försvunnit.

Litterärt används ödsligheten ofta som symbol för själslig ensamhet.

Men det är gott att se någon välja att se svensk landsbygd på riktigt. Som Bygdemark. Och Ceder.

 

Mer läsning

Annons