Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bra början på ett förhållande

Varje människa är en ö, åtminstone hos en av samtidens mesta kultförfattare, japanen Haruki Murakami. Men öarna kan faktiskt flyta iväg, upptäcka andra öar, ibland rentav ankra invid varandra.

Annons

Som i Murakamis nya roman på svenska, ”Sputnikälskling”. Tematiken från mästerverken ”Fågeln som vrider upp världen” och ”Kafka på Stranden” går igen. Varje människa är en ö, eller bättre, en såpbubbla: irrande virrande flygande, ack så skör.

I ”Sputnikälskling” berättar den unge läraren K om sin nära vän Sumire som han älskar. Sumire älskar honom, dock inte fysiskt. Hon älskar i stället en annan kvinna, Myu, som inte kan älska någon, alltså fysiskt, efter en fruktansvärd upplevelse i ungdomen.

Således ett olycksaligt triangeldrama som Murakami skildrar på sitt sedvanliga nakna, intima och känslomässigt inte naiva utan uppriktiga vis. K berättar om sitt prosaiska liv som lärare i Japan. Om de desto mer magiska stunderna med Sumire. Och om resan till Grekland och den – jovisst – lilla ö där hon gåtfullt, plötsligt försvunnit. Gått upp i rök.

Murakami har en sagolik, charmerande förmåga att väva in det surrealistiska i det annars så detaljerat realistiska. Här antyder han återigen att det finns andra, möjliga, drömlika vägar ut ur, och mellan våra själar. Mycket är välbekant; ensamma män, mystiska katter, djupa brunnar.

Ändå formar ”Sputnikälskling” ett unikt universum. Som jag börjar sakna i samma ögonblick som jag, motvilligt, tvingas slå igen boken. Vet inte riktigt vad jag har lärt mig eller förstått. Vet bara att denna så sorgesamma och ändå så uppmuntrande, ömsinta och vackra roman fortsätter att gäcka mig.

Om du inte redan har förtrollats av Murakami är ”Sputnikälskling” en fin inledning på ett långt förhållande.

Mer läsning

Annons