Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Branden började i Skutskär

/

Leon Larsson var en brinnande anarkist med eldigt temperament och febriga lungsotsrosor på sina magra kinder.
Som 15-åring orsakade han mordbrand. Vid 20 skrev han flammande revolutionsdikter.
En bok om Leon Larssons liv måste förstås bara heta ”Facklan”.

Annons

På fotografier har han mäktig bakåtstruken Strindbergskalufs och outgrundligt sorgsna mörka ögonbrunnar.

I en artikel i Arbetarbladet för några år sedan kallas Skutskärsfödde Leon Larsson (1883–1922) för Den poetiske terroristen. Han beskrevs som bindgalen bombmakare och en med åren allt mer genant figur.

Men ”Facklan” skapar en annan förståelse. För denna speciella människa. I just denna speciella tid.

Leons rastlösa personlighet, samtidigt introvert och extrovert, passade ingenstans. Eller allt för väl – i ett Sverige som skälver av oroligt missnöje. Hans glöd är nyttig till en början men också farlig. Han slipas vass innan han slipas ned.

Det som i slutänden dekonstrueras är inte så mycket samhället som Leon själv.

Att boken fördjupar personporträttet är naturligt. Leon Larsson var författaren Elin Lindqvists farmors pappa. Hon har haft tillgång till privata brev. Hon minns hur det talades om familjelegenden Leon Larsson därhemma.

Hon är inspirerad när hon målar upp fattiga Stockholmskvarter, arbetarrörelsens massmöten, de kaférevolterande ungsocialisterna och sanatoriernas utkylda salar.

Leon Larsson växer upp vid sågverket i Skutskär. En inledande emblematisk scen i boken är valborgsmässofirandet vid Älvkarlebyfallen. Den fascinerade sexåringen Leon står nära brasan och håller mamma hårt i handen. ”Jag vill in i elden”, säger han.

Senare flyttar familjen till Stockholm och Malmö. Leon är dagdrömmaren som börjar arbeta i en smedja. Det blir inte långvarigt. Dels för att han inte står ut med tanken på att bli kutryggig, sotsvartig och spritluktande som de andra gubbarna. Dels för att han tänder eld på en madrass i ett hyreshus och hamnar i Malmö Länsfängelse.

Åter i Stockholm jobbar Leon som filhuggare. Han läser ungsocialisternas tidning Brand, lyssnar till Hinke Bergegren och lyckas få sin passionerade dikt ”Mitt hat” publicerad.

Fortsättningen är en yvig historia. Under en period är Leon Larsson kändis, den vackra unga författaren som eldar massorna. Häften med hans dikter säljer slut på gatorna. Totalt publicerar Leon Larsson 15 böcker under sin korta levnad.

Han hinner också skaffa sig rykte som förrädare, avfälling och allmänt opålitlig.

Med tiden blev Leon Larsson religiös. Nazister kom att använda sig av hans fosterländska textrader. Rollen som arbetarhjälte och proletärförfattare solkades.

Men den kamp som Leon Larsson förde pågick lika mycket inom honom. Han var en sårig människa.

Författaren Elin Lindqvist har drivits av en önskan att förstå honom.

Därför är ”Facklan” ingen biografi utan en roman.

Formen ger henne frihet att ”veta” hur Leon känner sig i sina ensammaste stunder.

Det är ju modernt numera att flyta kravlöst mellan fakta och fiktion. Och kanske komma sanningen närmare.

Att enbart hålla sig till dokumentation ger förstås inte heller en ”sann” bild.

Så okej, roman. Men ingen storslagen sådan. Den skulle inte fungera utan att vi vet att det funnits en verklighetens Leon Larsson.

Jag uppskattar att Elin Lindqvist inte försöker ge honom någon modern diagnos, i dag när adhd-stämplar delas ut som smågodis.

 

Mer läsning

Annons