Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brännpunkt 50-talet

/
  • Ljusdrottning. Hanna Nordenhök diktar om kvinnoöden och framkallar känslor som man framkallar fotografier.

Annons

Poeten och litteraturkritikern Hanna Nordenhök romandebuterar med den välsignat vackra titeln ”Promenaderna i Dalby Hage”.

Promenaderna, som endast sker soliga dagar, döljer dock något mindre vackert.

Året är 1956, och spatserandet pågår medan hon som kallas Mam ligger ovetande bakom fördragna gardiner, i sina medicinluktande lakan.

Mam, som numera spelar mycket sällan på sin flygel som kommit med flyttlasset till Lund och landat som en jättelik otymplig insekt med polerade pedaler på våningens parkettgolv. Mam, som är liksom frånvarande, loj, har cigarrett i handen, två barn och en inställd konsertkarriär.

Familjen tillhör stadens akademiska kretsar. Händelserna dessa majdagar ses genom 12-åriga dottern Martas ögon. Hon är Mams beskyddare men också förklädet på pappas hemliga promenader med en annan kvinna.

En bit av 50-talet som varit fördold rekonstrueras, genom Mams efterlämnade anteckningar, brev och vykort. Det finns en hela tiden närvarande ramberättelse där romanens jag – ytterligare en dotter, i nästa generation – pusslar ihop. Hon kryper in i rollen som Marta – barnet som såg men inte kunde säga.

Vad vet man om sin mammas, sin mormors, liv? Det finns så mycket som det aldrig talats om, som är borta i tiden. Därför en distans. Samtidigt en närhet: den ibland ofrivilliga bindning som de sociala könsrollerna skapar kring en mor-dotter-relation.

”Hon upphör aldrig att vårda henne”, lyder en mening mot berättelsens slut. Den vuxna dottern Marta tar sin egen dotter i ett fast grepp och besöker en åldrad Mam för att duscha hennes sparvkropp, ge henne mat, passa henne bättre. Marta och Mam rör sig makligt, ”som på en underlig tavla, var och en sysselsatt med sitt men likväl sammanbundna”. ”De är väl varandras fångar, eller barn”.

Så länkas kvinnoöde till kvinnoöde. Med en självpåtagen skuld, med dåligt samvete, med förspillt liv, som följeslagare.

Berättelsen cirklar runt ett avgörande ögonblick i köket i sen eftermiddagssol. Som om allt skulle kunna förklaras utifrån denna enda Marta-explosion som inträffar. När hon kommer hem från det som ska komma att bli den sista promenaden i Dalby Hage. Då, när hon ser Mam tappa sleven på golvet.” Kålpuddingslukt. Vidbränt.”

Författaren stannar upp stunden för att undersöka det exakta ögonblicket när känsla och förnuft krockar.

Men det finns också många andra sådana nästan elektriska stillbilder i Hanna Nordenhöks fina roman. Ett reducerat, glimmande språk söker brännpunkter. Här är sommardåsighet, blixtrande grönska, sysslolösa flugfeta dagar.

Hon skriver med lång exponeringstid. Ljuset äter sig in.

Kan man känna ljusstoft mellan fingrarna? ”Promenaderna i Dalby hage” får mig att undra. Så märkvärdigt!

Mer läsning

Annons