Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cecilia Davidsson skissar vardag med blodsockerfall

/

Annons

Kvinnan i Cecilia Davidssons nya roman ”Det man har och det man drömmer om” besöker sommaren 2006 sina morföräldrar. Hon har ett halvt havererat förhållande bakom sig; Boris och hon ska ta en paus i relationen och mormor blir rädd. Hon har hoppats så mycket på Boris.

Kvinnan (hon saknar namn) blir kvar hos de gamla över sommaren. De är hårt rotade i sina vanor, hon svajar hela tiden. Hon kan väl vara kring trettio och ligger lite med Gordon, grannen, men inget är givet där heller. Det är denna oberäknelighet som är textens motor.

Davidsson har en förmåga att fiska upp små men matnyttiga detaljer som hon sedan bygger förlopp, personer och dialog kring: en hund som kommer rusande, ett lätt blodsockerfall, hur ett namn ska stavas, en ny skjorta. Hon ger figurerna egna röster, de får snabbt liv och inre konturer och deras relationer avbildas pricksäkert, ett stycke svenskt liv man utan vidare känner igen men ändå blir överraskad av då och då.

Den frånvarande Boris framträder i en rad minnesbilder. Han avgudar huvudpersonen men ger inte upp en tum av sin egen integritet. Han är en sådan som skriver ”älskar dig” med kaviar på bordet. Därutöver har han ett välbetalt jobb, är moderat, jägare och vill bilda familj.

Kvinnan själv har debuterat som författare, är antikintresserad samlare, militant vegetarian, föräldralös och fortfarande på många sätt en liten flicka; hon dagdrömmer, bråkar om stort och smått, letar lite planlöst efter sitt förflutna utan att kunna hantera sitt liv.

Tiden går medan hon tvättar fönster, ser på VM, träter med sin tölpaktiga mormor, cyklar runt, går i skogen, badar, slöar, bakar en tårta och minns sitt liv med Boris. Då och då kastar Davidsson in folk från trakten – en tjock expedit, Rylander som kommer dundrande med sin jeep, en nyfiken mjölkbonde – innan hon kastar ut dem igen. Det blir en del transportsträckor – i väntan på att Boris eller kvinnan själv ska göra slag i saken. Så till vida är det en kärleksroman med ovanligt lång inkubationstid.

Cecilia Davidsson skildrar mer konsekvent än kanske någon annan samtida svensk författare vår vardag. Hennes novellkonst (hon har så här långt gett ut fyra samlingar) bygger samtidigt i ovanligt hög grad på att hon i denna alldeles vanliga verklighet sågar upp dörrar in mot en egendomlig eller snurrig värld. Plötsligt skymtar något sanslöst, vildsint eller absurt, något vi inte väntat oss eller förstår. Det skapar en spännande brytning, detta att hon så oväntat för samman det självklara och det obegripliga. Mer av den mixen skulle nog behövts också i denna bok.

Romanens mörka hål är annars de döda föräldrarna. Men det motivet fördjupas knappast; inte heller de döda blir den brännpunkt berättelsen saknar.

Mer läsning

Annons