Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Country noir – en genre för Gästrikland

/

Annons

När jag var barn hade något skjutit ortsnamnskylten vid vår sommarstuga schweizerosthålig med ett hagelgevär, en inre bild som dyker upp igen när jag tänker på litteraturgenren ”country noir”.

Vilken genre passar Gästrikland bäst? Vilken genre är det mest naturliga valet för en ung, spirande författare från Storvik eller Torsåker som vill hitta sin berättelse, sin röst? Mina tankar dras omedelbart mot country noir.

Genren uppfanns inte av Daniel Woodrell, men det var han som gav den sitt namn med romanen ”Give us a kiss: a country noir”, där han själv brännmärkte sitt författarskap som country noir och samtidigt gav namn åt en litterär strömning.

Mörk country i Woodrells tappning är ett slags kriminallitteratur med rötter i southern gothic, men i sin utvidgade form är country noir alla hårdkokta berättelser som utspelar sig på den marginaliserade landsbygden, långt från storstädernas glitter, där livet fortgår i skymundan, och med den bredare definitionen platsar även författare som Annie Proulx och Larry Brown innanför taggtrådsstängslet.

I sin amerikanska tappning för country noir tankarna till pickup-bilar, banjomusik och cigg och kaffe på en skranglig veranda, men en svensk ekvivalent skulle lika gärna kunna frammana bilder av en grå silo mot skymningshorisonten, hembräntdrickande bakom den nedlagda järnvägsstationen och en tankningstur om kvällen till Shell-macken.

På senare år har även svenska romaner börjat beskrivas som country noir. Ola Nilssons hyllade ”Hundarna” skildrar ungdomar i en norrländsk by, en miljö som kritikern Nils Schwartz i Expressen beskriver med orden: ”En gång var byn färjeläge, med bron blev den ett ställe man fort far förbi. Någon annan verksamhet än smålantbruk tycks inte bedrivas. Att växa upp här är att vävas in i ödslighet. I den händelsefattiga tröstlösheten är det fyllan som värmer bäst.”

Deckarförfattaren Olle Lönneaus kallar sig själv för country noir-författare, och i tidskriften Fönstret berättar han om Tomelilla, navet i hans litterära värld: ”Kanske halva Sveriges befolkning bor i sådana små, grå orter med tomma affärslokaler. De känner sig osedda vilket gör dem misstänksamma mot det som kommer utifrån. De utgör en god jordmån för partier som Sverigedemokraterna. I Tomelilla fick SD femton procent i valet.” Även i det röda Gävleborg gick SD fram starkt i valet 2010.

För den spirande gästrikeförfattaren är Kristina Mattssons reportagebok ”Landet utanför” från i höstas utmärkt researchmaterial, en rundresa i avfolkningsbygd som höjer ett varnande finger för att Sverige håller på att utplånas utanför storstadsregionerna, och de som lever kvar dväljs i en medieskugga mörkare än någonsin.

När kulturskribenten Martin Holmström för några år sedan skrev om den amerikanska country noirens jordmån hade beskrivningen lika gärna kunnat gälla svensk landsbygd, och Holmström menar att country noir är en politisk litteratur eftersom den visar en verklighet som annars inte syns: ”Country noir vittnar om dem som inte själva kan föra sin talan, de marginaliserade, stumma, de som inte har ett språk att beskriva sin värld med.”

Daniel Woodrell har med romaner som ”En helvetes vinter”, ”Fel sida av järnvägen” och ”Gryningen kommer aldrig åter” mutat in det bergiga Ozarkområdet mellan Arkansas och Missouri som sitt litterära revir. Hans romankaraktärer är fattiga och hungriga, kärva och misstänksamma, drogerna är aldrig långt borta. När man läser hans böcker får man påminna sig om att de pågår nu, i en amerikansk samtid.

Exempel: I ”En helvetes vinter” följer Woodrell 16-åriga Ree Dolly, som tar hand om sina bröder och sin psyksjuka mor. Polisen kommer och säger att fadern måste inställa sig för rättegång, annars riskerar familjen att mista sitt hus, men fadern är troligtvis död och för att rädda hemmet måste Ree finna sanningen om vad som har hänt. Men hennes undersökning stöter på motstånd från släktingar, som misstänks för mordet, och Ree börjar frukta för att hon ska möta samma våldsamma död själv.

Som en amerikansk kritiker sammanfattar Woodrells värld: ”Hans Gamla testamentet-prosa och burdusa blick har en kylig tidlöshet som tyder på att romanen kommer att tala till läsare så länge det finns läsare, så länge våld utövas oftare än hopp och språk.”

Författaren Annie Proulx har i en intervju på sajten Rootsy påpekat att landsbygdens människor visserligen skildras ibland, men då sedda med storstadsbornas blickar. ”Vi får inte reda på hur människorna på landet är – enbart hur stadsborna ser på lantisarna.”

Finns det någon som vill göra för Gästrikland vad Jens Lapidus har gjort för Stureplan? Jag tror att Anna Jörgensdotter kan ha en bra country noir-roman i sig.

Mer läsning

Annons