Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dämpa bokens smärta, tack!

/
  • DEPPIG. I Nicole Krauss ”Det stora huset” är ett stort skrivbord romanens röda tråd. Vår kritiker vill skriva ut Prozac till Krauss uppföljare till ”Kärlekens historia”.

Annons

Om kritiker som läkare fick skriva ut recept, skulle jag ordinera Nicole Krauss ”Det stora huset” Prozac. Uppföljaren till ”Kärlekens historia” är en dimma av melankoli, förlust, sorg och tomhet, som om författaren med en bestseller i ryggen vill passa på att ladda ett helt författarskaps svarta energi i ett enda verk. Den har samma mörka psykologiska tyngd som det skrivbord som är romanens röda tråd, en möbel som tar över romankaraktärernas liv och som beskrivs som ett kosmiskt svart hål med lådor i.

Nicole Krauss famnar hela världen när hon berättar om människor utspridda i olika världsdelar, förenade av det nästan mytiska skrivbordet, som sägs ha ägts av Lorca.

I New York får författaren Nadia skrivbordet till låns av den chilenska poeten Daniel Varsky, som dödas av Pinochet-regimen. Skrivbordet blir kvar hos Nadia, ända fram till att en kvinna, Leah Weisz, som presenterar sig som den döda poetens dotter, kräver det tillbaka, och när skrivbordet lämnar Nadias lägenhet kollapsar hennes liv.

I Oxford dras den unga akademikern Izzy in i en familj när hon inleder ett förhållande med sonen, Yoav, som har en incestuös om än platonisk relation med systern – Leah Weisz, redan bekant från delen om Nadia.

I Israel möter läsaren en vredgad änkling, som i en monolog går i clinch med sin son, och tillbaka i England sitter en annan änkling och försöker förstå vem hans döda fru var och varför hon skänkte sitt stora skrivbord till en ung chilensk poet.

Om min intrigsummering är förvirrande är det inte helt oavsiktligt, ty den ger en föraning om hur alert man måste vara för att inte gå vilse i Krauss labyrint, där karaktärer, tidsperioder och miljöer återkommer och glider in i varandra.

Det judiska är också en röd tråd, hur den judiska kollektiva erfarenheten äter sig in i nuet, ett ämne som har varit aktuellt under det senaste året i romaner som ”Varför kom du inte före kriget?” av Lizzie Doron och Catherine Mavrikakis ”Himlen i Bay City” – att jag har läst dessa romaner bidrar till en mättnadskänsla i ämnet.

Nicole Krauss skriver med en flödande elegans om minnen, där varje enskild röst i romanen ska förenas till en kör, sorgset sjungande och jagade av det förflutna. Men rösterna blir snarare ett monotont mummel. Molande smärta är ett svårt romanämne, alltför gråblaskigt, och ”Det stora huset” är som en mulen sommardag när man önskar regn och åska av ren uttråkning.

Mer läsning

Annons