Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Debutanten som gjorde lumpen

/
  • Inte feg. ”Vi måste vara rädda om den avvikande uppfattningen”, säger Augustin Erba som vid 41 års ålder debuterar som romanförfattare.

En nedvevad vindruta, en förlupen kula. Ett osannolikt dödsfall som ingen kan ställas till svars för? Knappast. I debutromanen ”Ensamhetens broar” gör Augustin Erba upp med den svenska fegheten.

Annons

Huvudpersonen i Augustin Erbas roman kunde ha sagt ifrån – flera gånger om. Men han väljer att i stället vända bort huvudet och låtsas att han inget ser. Att allt är normalt, att inget utöver det vanliga inträffat.
Den tystnaden leder i sin förlängning till en annan människas död.
– Det intressanta är att när vi sitter tysta, när ingen säger ifrån, tror vi att världen ska förbli likadan. Vi vill inte störa ordningen. Men problemet är att i just det ögonblicket blir du en annan människa – en du inte vill vara, säger Augustin Erba.

Om Augustin Erba får beskriva handlingen i ”Ensamhetens broar” med ett enda ord blir det ”civilkurage”.
– Jag har sett vad som händer när man inte har civilkurage. När man inte har det inför USA legaliserad tortyr och vi säger ingenting. När man inte har civilkurage dödar försvaret regelbundet unga människor genom att inte ta säkerheten på allvar. Det gör mig förbannad och då måste man skriva, säger han.

Berättelsen i romanen är inte självupplevd, men Augustin Erba har använt sig av egna erfarenheter från sin tid i lumpen, då han var inkallad vid ingenjörstrupperna i Södertälje.
Lite senare började han samla på klipp om olyckor som inträffat i det militära.
– Den där lådan med klipp om onödiga olyckor, den bara växte och blev tyngre och tyngre. När vi flyttade skämdes jag till slut över att låta mina vänner bära på den, jag bar lådan som ett straff över att jag inte hade skrivit boken.
Sin egen militärtjänstgöring har han blandade känslor inför.
– Jag tyckte det var hemskt att så många unga män blev utlämnade till ett system som inte tog hand om dem. Samtidigt fanns det en hel del officerare som var goda förebilder, som inte såg sig så mycket som krigare utan som lärare.
Augustin Erba debuterar som författare när han fyllt 41 år, men har skrivit i större delen av sitt liv. Mestadels har han utnyttjat det i sin roll som journalist, men på senare år har det litterära skrivandet tagit allt större plats.
Han är van att få mothugg för sina åsikter. 2004 var han med och undertecknade Pappamanifestet, som ifrågasatte varför män skaffar barn om de ändå inte är villiga att lägga ner tid på dem.

Fortfarande försöker han vara obekväm i sammanhang där det är enklast att glida med. Visst händer det att han också fegar ur, men civilkurage ligger honom varmt om hjärtat, så varmt att han bestämt sig för att skriva bok två och tre på samma tema. ”Ensamhetens stad” är nästan klar och ”Ensamhetens borg” är på gång.
– Jag kanske är naiv, men jag skriver för att jag vill ändra på hur världen ser ut. Det är naturligtvis oerhört pretentiöst, men jag vet vad en bok kan göra, jag vet vad en bra text kan göra – och det är det jag hoppas kunna åstadkomma med de här böckerna.


Mer läsning

Annons