Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den geniförklarade Roberto Bolaño

/

Misslyckad – som poet, litteraturkritiker, präst? Rentav misslyckad som människa? Än värre en usel människa? Tvivlen är många och obehagligt växande när Sebastián Urrutia sent omsider, sent i livet, förlorar sin inre frid i chilenska Roberto Bolaños ”Om natten i Chile”.

Annons

Författarens andra roman på svenska efter den smått storhetsvansinniga, mästerliga ”De vilda detektiverna”, en av de mest geniförklarade moderna romanerna i den latinamerikanska prosan.

Roberto Bolaño dog 2003, blott femtio år gammal, men har efter sin död fått ett internationellt genombrott av stora mått, först på engelska sedan på en rad andra språk. Hans sista roman, ”2666”, väckte stor uppståndelse när den utkom på engelska förra året och har hyllats som än mer mästerlig än ”De vilda detektiverna”; ”2666” lär utkomma på svenska i höst.

Tills vidare får vi nöja oss med ”Om natten i Chile”, en mellanbok på 150 sidor. Men vilken mellanbok, låt vara med en inte särskilt originell inramning: syndaren som vaknar och kritiskt ser tillbaka på sitt liv. Men själva genomförandet är desto mer originellt. Hypnotiskt medryckande, skriven liksom i ett enda andetag.

Berättarjaget Sebastián Urrutia är en klassisk skönande som vid livets slutskede inser att konsten kanske ändå inte är allt. Och kanske har han gått miste om något: livet. Tvivlen gnager. Har han levt förblindad, varit en diktaturens medlöpare?

Boken skildrar, givetvis, Chiles traumatiska, nära förflutna. Juntans statskupp mot den folkvalda Allende-regeringen och Pinochets terrorregim. Som konservativ och medlem i Opus Dei föredrog Urrutia nyordningen. Och fortsatte sitt stillsamma liv som litteraturkritiker och poet. Som ingenting hade hänt. Genom romanen försöker han försvara sig, men blottar bit efter bit. Mot mörkret.

I sitt lilla format är ”Om natten i Chile” en förbluffande rik, och händelserik, berättelse med inte så få absurda och symboliska inslag. Efter statskuppen får Urrutia ett hemligt uppdrag: att undervisa juntan, däribland Pinochet, i marxism. Känn din fiende.

Romanen är en flödande, liksom självklart rytmiskt berättelse. Därtill flödande rytmiskt översatt till svenska av Lena E. Heyman, vilket blir uppenbart när jag läser några sidor högt: den skulle fungera utmärkt som radioföljetong.

Knappast på grund av romanens uppbygglighet utan för dess tydliga men ändå aldrig övertydliga budskap. Som i avsnitten om hur Urrutia och andra skönandar under åratal deltar i fluffiga, litterära soaréer. Samtidigt pågår i hemlighet ett annat, betydligt mer – dessvärre – verklighetsförankrat drama i husets källare. Soaréernas värdinna är gift med en amerikan som hjälper Pinochet att förhöra misstänkta juntamotståndare. Ibland dör fångarna under förhören. Då som nu: tortyr.

Allt medan Urrutia på våningen ovanför reciterar vackra poem.

Mer läsning

Annons