Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den kokande kvinnohjärnan

/

Verkligheten skuggar fiktionen i Christine Falkenlands ”Sfinx”, om en ensam kvinna vars svartsjuka tankar mal på om den första maken och hans nya fru.

Annons

Tankarna går till medierapporteringen om morden i Arboga 2008, där två barn mördades av en kvinna, den så kallade ”Tyskan”.

Men Christine Falkenland stannar inte vid svartsjukan i sin roman, där avundsjukan har en minst lika stor plats. ”Sfinx” är lika mycket en berättelse om klass. En otäck rapport inifrån en kokande hjärna i ett Sverige där vissa får allt mer och andra allt mindre.

Varje textstycke inleds med namnet Claire, exmakens nya kvinna, som dessa brev adresseras till. Besattheten handlar mer om Clarie än om Felix, en ”prerafaelitisk” skönhet, elegant och välbärgad. Berättarjagets konstnär lever under knappa förhållanden med dottern, en tillvaro i skarp kontrast mot de glidarliv i en finare förort till Göteborg som Claire och Felix har. De är ett av paren på inredningsmagasinens omslag.

”Kanske hör det till välståndets baksida att behöva konfronteras med den kladdiga blandningen av beundran och avund, kärlek och hat.”

Berättarjaget rör sig hela tiden närmare, flyttar till ett område inpå dem, börjar röra sig utanför deras hem, bryter sig in i sommarhuset. Fantasierna tränger sig också på, som om hon letar efter en spricka i den perfekt designade skölden där hon kan ta sig in.

I bakgrunden hörs kokbubblet från Glenn Close kanin (”Farlig förbindelse”), men också en mer humoristisk ton, som får mig att tänka på Cecilia Frodes monolog ”En stjärt på himlen”, spelad på Gävle teater. Språket som Christine Falkenland ger till kvinnan är högtravande, men den överspända poesin späs ut med underhållande bitskhet. Monologen blir repetitiv, men det är svårt att undvika i gestaltningen av den besatta rundgången i hennes hjärna.

Exmaken glider allt mer mot bakgrunden, och Claire tar läsarens fantasier i anspråk, inte bara berättarjagets. Vi får aldrig möta henne annat än i den partiska monologen. Vad tänker hon? Undrar hon vem makens förra kvinna var?

En nyckelformulering i texten är: ”Ett liv att avundas så djupt att det blir till förakt.” Starkast blir föraktet när berättarjaget bryter sig in i sommarhuset och befläckar parets ”Sköna Hem”-tillvaro. Här går Falkenland till överdrift när hon låter sin hämnare stoppa en tandborste i fel kroppsöppning, så att säga. Jag anar en trend – även Maria Sveland har nyligen i en novell låtit en kvinna hämnas medels kroppsvätskor.

”Sfinx” är en skildring av vad avundsjuka inte bara gör med en individ, utan även med ett samhälle, som har en magnetisk kraft ända fram till det olycksbådande slutet.n

ny bok

Christine Falkenland

”Sfinx”

(Wahlström och Widstrand)

Mer läsning

Annons