Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den rätta känslan (1974)

En vis man, en viss man, Willy, envis man. Han inbjuder till ordlekar, Kyrklund.

Annons

Läs högt här: ”(6) är för mycket begärt men kaf (5) edopp går an på eftermiddan vid mi (0) der.”

Hur gick det? Sex är ju lättläst. Kaffe-med-dopp, litet svårare. Vid-min-ålder, rätt besvärligt! Sen kan du lätt tyda: ”Sp (8) på mig, ni som är så präktiga!”

Sifferorden finns i ”Den rätta känslan”, en bok som på 70-talet katalogiserades som roman (Hc), men lika gärna kunde stå på filosofihyllan, eller bland poesiböcker eller på humorsnurran. Ser vi honom som orientalist är vi tillbaka hos en-vis-man.

Hur skaffar man sig epitetet vis? Börja med att läsa persiska i Uppsala för professorn i semitiska språk H.S. Nyberg, helst med Gunnar Ekelöf. Utgå gärna från en av svenskans äldsta dialekter, finlandssvenska.

Boken ”Den rätta känslan” börjar vetenskapligt: ”Med känsla avses en själsakt, vars specifika natur genom introspektion förefaller oss uppenbar, men icke desto mindre bereder svårigheter att analysera och definiera.” Kyrklund låtsas sen ge sin text tyngd, genom att stoppa in pluralformer: Vi kunna, vi uppfatta...

Det är lurigt, för boken kom ut 1974, i modern tid. Lurigt genom att Kyrklund blandar gamla och nya verbformer, i vitter och ledig stil. Den inledande definitionen av känsla följs av ett antal underhållande kapitel om ”felaktiga” känslor.

Här finns Timur Lenk och dennes husfilosof, som inte ansåg sig kunna sörja vare sig en död fågel eller ett massmord som härskaren beställt. ”Det överstiger vår känslas kapacitet”, svarar han fromt.

En annan felaktig känsla hör ihop med tankemönster. Kyrklund återger en saga om en skatt. Du får den om du kan passera den trånga ingången utan att tänka på en dadelkärna. Sitt på bänken utanför och tänk färdigt om dadelkärnor. Gå sen in, men snuddar tanken vid kärnan, då sluter sig klippväggarna om dig. Ingen har vågat försöka.

Ämnet närmar sig alltmer kärlek, men vi fortsätter med nummer. En pojke har som fix idé att lära sig bilnummer. Han försöker tänka på annat och sjunger: Vi gå över daggstänkta berg fallera. Men fastnar ändå i 16371 och 90102, siffror som bilar kunde ha på 70-talet!

När Kyrklund till slut kommer in på kärleksfixering, faller hans intresse. Och egentligen har kärleken redan avhandlats, fast i dadel- och bilnummerform.

Hur blir man betraktad som vis, återigen? Genom att låta sig fotograferas (av Marianne Lagerström) bakifrån vid glittrande vatten. Solljus genom spretigt skägg. Tankens djup nästan syns.

Vi kvinnor får läsa som män. Vi ser den ljuva städerskan i grottan, med ansikte som fullmånen, bröst som granatäpplen och detta att ”hennes bakdel kan endast jämföras med sig själv.”

Det är ju ändå ironi.

I sista kapitlet presenteras äntligen Den rätta känslan. Experimentet med de intressanta felaktiga känslorna är gjort. Kvar blir bara en sida med sex ord: ”Den rätta känslan är mycket präktig.” Vem vill ha den, inte jag. n

Mer läsning

Annons