Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den sortens roman...

/

Annons

Vid sin fars dödsbädd utvecklar en man avancerade sexuella fantasier om att lägra faderns läckra vårdare över det stundande liket. ”Alldeles ovanför hans stela, ännu auktoritära, men hastigt sönderfallande kropp.” Det är den sortens roman.

En viss komplexitet i relationen till sin far har de flesta män, men om alla hade en lika rubbad besatthet som berättarjaget Peter – samma förnamn som författaren själv – skulle samhällsekonomin vara i fara. Män skulle sysslolösa stänga in sig i sina mansgrottor och grubbla över pappa. När fadern dör, utan att någon av de perversa idéerna förverkligas över hans kropp, flyttar Peter in i hans lägenhet, dricker hans sprit, andas hans luft, ikläder sig hans dyra kostymer. Han försöker förstå sin far genom att leva hans liv, följa hans mönster, bli hans skugga.

Fadern var en av de självupptagna män som hellre har en arvinge än en son. Uppfinnare och direktör, en klädsnobb, gourmand med stambord på Stockholms finkrogar, en man av den gamla skolan som hyllade auktoritet och en stiff upper lip.

En vardroppande skilsmässa gör att Peter och hans bror kommer att leva separerade från fadern, som i sin frånvaro kastar en ännu mörkare skugga. De få gånger som de träffar honom förfasas han över deras hippieutstyrsel och tvångsklipper dem.

Romanen blir ett pussel, där bilden av fadern växer fram, och där pusselbitarna utgörs av sådana föremål som en pistol i lägenheten och den mystiska uppfinning som han slösade all sin tid på när de växte upp, istället för att leka med dem på golvet. Pappa kom hem.

Peter Handberg är en säker stilist, vilket baksidestexten hamrar in, utifall vi skulle vara osäkra i den frågan, han placerar sig till och med ”definitivt bland Sveriges främsta stilister”. Men även om han har auktoritet i stilen, är själva berättelsen flegmatisk, utan framåtrörelse. Förutom några utflykter på fina restauranger, där han utklädd till fadern raggar upp kvinnor, är det en instängd roman med unken luft. Den har odören av män som tycker synd om sig själva.

Män som tycker synd om sig själva är, som bekant, en av senare års tydligaste litterära trender, där fadersuppgörelsen kan ses som en subgenre.

”Skuggor” väcker hos mig snarare tankar om faderskapet än om att vara son. Vår tids fixering vid självförverkligande och egotrippsorgasmer lär inte minska råmaterialet för framtida författare som likt Peter Handberg kan skriva om att vara sina föräldrars accessoarer. Frågan är om någon orkar läsa. Peter Handberg är en av de främsta i ett litterärt land som riskerar överbefolkning.

Mer läsning

Annons