Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den stora bokbluffen

/

Annons

Unni Drougge ges för första gången ut på förlaget med det snyggaste namnet, den elegantaste loggan och det sobraste visitkortet. Modernista är estetisk överklass. Drougge är drägget.

Det är som att slafsa upp spaghetti och köttfärssås på Nobelservisen. Stilchock.

Nu menar jag inget ont om författaren Unni Drougge personligen även om det antagligen vore helt ofarligt att förtala henne eftersom hon själv gör det till en sport att förtala folk.

Men jag menar alltså hennes nya bok. Inget ont om den heller. Den är bara så GROV. Jag till och med ångrar mig på köttfärssåsen. Ångande slakteriavfall stämmer bättre som liknelse.

”Bluffen” utspelar sig i journalist- och författarkretsar. Hjälten, den vulgära skvallertidningsreportern Berit Hård, super, fettar i sig skräpmat och avverkar karlar. Hon ingår en ohelig allians med maktmyglaren Leif GW Persson, granskar praktprettot Jan Guillou och spionerar på den självupptagna författaren Unni Drougge.

Drougge, just det. I den här romanen förekommer en hel drös med kända personer som mer eller mindre avrättas, även författaren själv faktiskt. Med hjälp av ord – vad annars, när det handlar om ordbranschen? Jan Guillou utsätts till exempel för ett överfall där en (insulin)penna är mordredskapet.

Vilket visar sig vara symboliskt på fler än ett sätt. Jag ska inte berätta hur. Jag tänker inte förta actionaffekterna. De har sin tjusning. ”Bluffen” dunsar på i ett gungande fläng och språket är lika glupskt som den svällande Berit Hård. Slampa, tänker GW Persson när bruttan tömmer bea över tallrikens köttberg och ”lassar in som en hel svältkatastrof”.

”Bluffen” i romantiteln syftar på Berits nervösa dubbelliv. Ett falskt men användbart rykte om att hon jobbar åt New York Times för att granska den svenska bokbranschen ger Berit plötslig cred bland kollegerna.

Men det finns flera bluffar beskrivna: Hela den lilla trånga svenska bestsellerparnassen. Media-kändisarnas metoder för att slåss om uppmärksamheten. Åtskilliga uppblåsta egon. Manligt författarpatent på att få vara skit och geni.

För att inte tala om romanen ”Bluffen” i sig. Den uppfyller alla kriterier för typisk svensk succédeckare (tuff journalist, Lisbeth Salander-tatuering, kvinnohandel, porrklubbsavslöjande, långa dialogavsnitt). Och en utlovad fortsättning, en Berit Hård-serie, inte minst. Hård-lansering i handeln, det också.

Alltså egentligen en gränslös satir vari Unni Drougge (IRL Drougge) gör slarvsylta av samtliga aktörer på bokmässan (månglarnas torg där händelserna för övrigt både börjar och slutar) och hyvlar av personangreppsgenren.

Jag vet inte om också de berättartekniska bristerna är avsiktliga. Det haltar när perspektivet till 99 procent är Berits och sedan häpp byter till Leif GW:s.

Men ”Bluffen” är så brutal att den blir riktigt flott till slut. Modernista-snittet sitter så att säga i avsikten med den här litterära varudemonstrationen.

Mer läsning

Annons