Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det bästa som skrivits om Nordkorea

/

I en gruppresa till Nordkorea deltar några unga Stureplansbrats i pikétröjor och seglarskor. Deras intresse för landet är ett mysterium.

Annons

Sällskapet bussas på öde asfaltvägar mellan ”sevärdheter” som Kim Jong Ils födelseort, Kim Il Sungs mausoleum och heliga revolutionära bergstoppar. Det är ett arrangemang av den gängse modellen.

Man inkvarteras på utvalda hotell med utvald personal. Man tar inte ett steg utanför schemat.

Stockholmskillarna ägnar sig åt att beställa helrör med vodka och posera med Ray-Ban-glasögon framför partisymbolen.

Deras närvaro får så småningom sin förklaring. De är inne på chockturism. Blaserade västerlänningar som söker det mest extrema. Kanske tycker de också att svältkatastrofer är exotiska, vem vet.

Jag vill bara nämna händelsen, som exempel på att till och med det ”kommunistiska” Nordkorea kan utnyttjas i världsekonomin.

Nordkorea har blivit kult. Partiordförandens parodiska framträdanden gör succé på Youtube. Ett svensk modeföretag låter tillverka nordkoreanska jeans som säljs under märket Noko.

Samtidigt vet vi fortfarande lika lite som förr om detta land där ledaren tyckte det var en god idé att låta kidnappa en filmstjärna och en regissör och låsa in dem för att producera filmer.

Skådespelaren Madame Choi blev bortförd när hon skulle ta en båttur i Hongkong. Båten la inte till förrän den kommit fram åtta dagar senare till den nordkoreanska kusten.

Det råder nyhetstorka om Nordkorea men sådana levnadsöden brukar uppmärksammas. Madame Choi flydde och kunde vittna om sina upplevelser. Hon kände sig som en prinsessa i ett dockhus. Regissören, hennes före detta make, hade det inte lika fint när han fick sitta tre månader hukad i en fängelselåda.

Om man för en månad sedan bett folk nämna en existerande diktatur så hade de förmodligen inte haft en tanke på att säga det USA-stödda Egypten. Men Nordkorea har gjort sig bemärkt. En istadig kuriositet. Så omänskligt och samtidigt så skrattretande.

I dag utkommer en bok som berättar om landet. Och det är egentligen första gången det sägs något begripligt om Nordkoreas obegripliga existens.

Två svenska författare skildrar sitt besök där. De deltar i den där gruppresan som inkluderar både Stureplanschockturisterna och förvirrade flaggviftare.

De har också träffat Madame Choi. De verkar ha läst det mest som publicerats om landet (omfattande litteraturförteckning finns).

Men faktum kvarstår. Det är omöjligt för en besökare att få snacka med en vanlig nordkorean. Det är omöjligt att få se annat än de kulisser som Kim Jong Il väljer att visa upp.

Vad göra? Man måste alltså tolka dessa kulisser. Författarna Magnus Bärtås och Fredrik Ekman är konstvetare respektive musikdramatiker. Det vi egentligen reser till är bilden av Nordkorea. Osynliga analysverktyg i bagaget kan omöjligt förbjudas.

Nordkorea har en historisk bakgrund (som man delar med Sydkorea) som förklarar landets utpräglade nationalism. Och det finns en myt som makten måste fortsätta att brodera vidare på för att upprätthålla en inhemsk identitet.

Den döda presidenten Kim Il Sung tillskrivs gudomliga egenskaper och kan därmed egentligen inte vara död, han har bara bytt kropp till sin son… och till i sin tur dennes son… Man förstår att det krävs en överbyggnad , en närmast religiös skapelseberättelse, för att hålla samman folket!

Därav också kidnapparen Kim Jong Ils stora filmintresse. Som det perfekta redskapet för att tala till människors känslor (att gå på bio är en medborgerlig plikt). Men också privat – hans sägs ha över 15 000 filmer i sitt hemarkiv och då räknar vi enbart dem i 35-millimeters biokopior. ”Rambo” och ”Fredagen den 13:e” är favoriter.

Den inhemskt producerade dokumentären ”Detta borde inte få finnas” kan sägas vara en förödande miss i maskineriet. Den visar avskräckande exempel: fattigdom, brottslighet och ”dåliga beteenden” bland befolkningen. Och därmed oförhappandes Nordkorea bortom propagandabilden.

Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans bok öppnar bakvägen till Nordkorea, landet beskrivs utifrån en annan begreppsapparat än den politiska. De utgår från olika typer av kulturyttringar. Främst film och i synnerhet monsterfilmen ”Pulgasari” som Kim Jong Il beordrade sina fångar att göra.

Men också från en föreställning på den gigantiska Första Maj-stadion (150 000 sittplatser). I Nordkoreas svar på Hollywood bildar 30 000 skolpojkar med färgade pappersark i händerna ”en jättelik levande skärm där varje individ motsvarar en pixel”. Bärtås och Ekman: ”Det här är den kanske märkligaste visuella upplevelsen vi varit med om”.

Boken skildrar resan i reportageform dag för dag. Däremellan utvikningar – om andra skräckvälden och om den sanslösa juche-ideologin. Om de nordkoreanska hemmens obligatoriska högtalarsystem för partimeddelanden och om ambassadpersonal med främsta uppgift att shoppa nya actionfilmer. Om den osannolika nordkoreanska alliansen med stormrika pastor Moon.

Intrycken återges så detaljerat att man tycker sig ha sett stockholmarna dansa på borden i Restaurang No 3. Eller handlat ansiktskräm (uppges skydda mot såväl cancer och aids som radiaksmitta) i de ödsliga varuhusen avsedda för enbart besökare utifrån.

Gåtan Nordkorea har alltid lockat mig mer än Thailand som semestermål. Nu känns det som om jag redan varit där. Men jag hade aldrig anat en sån sak som att det gick att länka Kim Il Jongs ideologi till det japanska Hello Kitty-fenomenet. Maktens illusionsmakeri är sig likt överallt.

Mer läsning

Annons